Våren är försenad.
Jag är glad över att solen äntligen strålar och att det är ljust på morgonen på väg till tåget.
Tacksam över att det inte alltid är nattsvart.
Men jag är ledsen över att våren i år tar lite väl god tid på sig
och levererar 15 minusgrader i slutet på mars och att snön ligger kvar på marken.
 
Det är inte bara för att gräspremiären väntar och fotbollsnerverna ökar.
Men livet är lite som min hud just nu, torr med klåda, ibland sår.
Som att livet är ett eksem liksom.
Det kliar och kliar och man förstår inte riktigt varför, och man försöker smörja,
plåstra om och vårda, men det släpper inte riktigt.
 
Jag vet ju att livet egentligen händer nu, men det är ändå som att det väntar på någonting.
 
Jag är ganska kreativ just nu.
Är i behov av ord.
Både att läsa och skriva dem.
Men som ofta i dessa perioder är det något som skaver.
Det är därför det finns vissa saker som måste in, få läsa vad andra känner,
precis som vissa saker måste ut.
Bläcket på pappret.
Det är inte känslor all over the place men det är känslor som inte hör hemma någonstans.
 
Jag är lite sliten, lite trött, lite låg.
Jag väntar på att våren ska bryta ut, så det kan bli spralliga ben på riktigt,
så det inte gör någonting om man inte kan kontrollera vart dom ska.
Det vore skönt att göra och inte vänta.
Att leva livet nu så att säga.
Utan torrhet, utan klåda, utan att behöva vårda.
 

Vår?

Kômpser och partaj och annat blaj Kommentera
Våren är försenad.
Jag är glad över att solen äntligen strålar och att det är ljust på morgonen på väg till tåget.
Tacksam över att det inte alltid är nattsvart.
Men jag är ledsen över att våren i år tar lite väl god tid på sig
och levererar 15 minusgrader i slutet på mars och att snön ligger kvar på marken.
 
Det är inte bara för att gräspremiären väntar och fotbollsnerverna ökar.
Men livet är lite som min hud just nu, torr med klåda, ibland sår.
Som att livet är ett eksem liksom.
Det kliar och kliar och man förstår inte riktigt varför, och man försöker smörja,
plåstra om och vårda, men det släpper inte riktigt.
 
Jag vet ju att livet egentligen händer nu, men det är ändå som att det väntar på någonting.
 
Jag är ganska kreativ just nu.
Är i behov av ord.
Både att läsa och skriva dem.
Men som ofta i dessa perioder är det något som skaver.
Det är därför det finns vissa saker som måste in, få läsa vad andra känner,
precis som vissa saker måste ut.
Bläcket på pappret.
Det är inte känslor all over the place men det är känslor som inte hör hemma någonstans.
 
Jag är lite sliten, lite trött, lite låg.
Jag väntar på att våren ska bryta ut, så det kan bli spralliga ben på riktigt,
så det inte gör någonting om man inte kan kontrollera vart dom ska.
Det vore skönt att göra och inte vänta.
Att leva livet nu så att säga.
Utan torrhet, utan klåda, utan att behöva vårda.
 
And the arms of the ocean are carrying me
And all this devotion was rushing out of me
And the crashes are heaven for a sinner like me
But the arms of the ocean delivered me
Florence + The Machine

Never let me go

Musik för livet Kommentera
And the arms of the ocean are carrying me
And all this devotion was rushing out of me
And the crashes are heaven for a sinner like me
But the arms of the ocean delivered me
Florence + The Machine
Der brukar sägas att man ska leva i nuet.
Vara här och nu. 
Njuta av det lilla.
 
Mitt problem för tillfället är att jag bara är i nuet.
Att jag har blivit rutinernas rutin.
Rutiner gör just nu att jag kan leva ett bra liv utan att gå under.
Ha vissa saker som jag gör vissa dagar, i ett annars väldigt flexibelt jobb där man måste hoppa på det som händer, med tydlig struktur med tomma luckor i kalendern.
Tydligt vilka dagar jag går upp extra tidigt, vilka dagar man kommer sent,
vilka dagar man lämnar jobbet lite senare.
Ett måste när man går kort om folk och gör två jobb.
 
Träningspass som måste justeras lite i dagordningen,
men som annars talar om varje dag vad jag ska prestera.
Tänker inte alls bara gör.
 
Rutiner är bra, de underlättar, de gör att vardagen fungerar.
Och jag har just nu koll och lever "i nuet" varje dag.
Jag springer inte framåt i tiden direkt, utan varje dag handlar om att leverera det man ska
och sen gå och sova.
Men nu börjar det fan i mig bli tröttsamt.
 
Jag vill börja tänka på saker jag vill i framtiden.
Hur vill jag utvecklas i mitt arbetsliv?
Vad är viktigt i mitt liv utanför fotbollen?¨
Vart och när händer det extraordinära i mitt liv - jag väntar på det nu (samtidigt som det kanske är precis det som händer)?
Vad drömmer jag om härnäst?
 
Och det är det här som gör mig rädd.
Jag brukar vara en människa på väg, på ett bra sätt.
Med drömmar, visioner och mål.
Men nu är det bara tomt.
Som att huvudet är ett blankt papper.
En människa som är ganska tillfreds, ofta ganska tacksam, 
men som är allt annat än det lilla extra.
Jag vill vara det lilla extra, göra det lilla extra, tänka det lilla extra.
Men mitt huvud är inte mycket för att tänka mycket alls.
Det liksom väntar.
 
Så jag hoppas väl att jag vaknar till snart och lämnar nuet.
Har varit där lite för länge.
Man måste väl få vara förväntansfull för det som komma skall också?
Vad nu än som kommer.
Jag hoppas på något bra.
Jag väntar.

Little things

Kômpser och partaj och annat blaj Kommentera
Der brukar sägas att man ska leva i nuet.
Vara här och nu. 
Njuta av det lilla.
 
Mitt problem för tillfället är att jag bara är i nuet.
Att jag har blivit rutinernas rutin.
Rutiner gör just nu att jag kan leva ett bra liv utan att gå under.
Ha vissa saker som jag gör vissa dagar, i ett annars väldigt flexibelt jobb där man måste hoppa på det som händer, med tydlig struktur med tomma luckor i kalendern.
Tydligt vilka dagar jag går upp extra tidigt, vilka dagar man kommer sent,
vilka dagar man lämnar jobbet lite senare.
Ett måste när man går kort om folk och gör två jobb.
 
Träningspass som måste justeras lite i dagordningen,
men som annars talar om varje dag vad jag ska prestera.
Tänker inte alls bara gör.
 
Rutiner är bra, de underlättar, de gör att vardagen fungerar.
Och jag har just nu koll och lever "i nuet" varje dag.
Jag springer inte framåt i tiden direkt, utan varje dag handlar om att leverera det man ska
och sen gå och sova.
Men nu börjar det fan i mig bli tröttsamt.
 
Jag vill börja tänka på saker jag vill i framtiden.
Hur vill jag utvecklas i mitt arbetsliv?
Vad är viktigt i mitt liv utanför fotbollen?¨
Vart och när händer det extraordinära i mitt liv - jag väntar på det nu (samtidigt som det kanske är precis det som händer)?
Vad drömmer jag om härnäst?
 
Och det är det här som gör mig rädd.
Jag brukar vara en människa på väg, på ett bra sätt.
Med drömmar, visioner och mål.
Men nu är det bara tomt.
Som att huvudet är ett blankt papper.
En människa som är ganska tillfreds, ofta ganska tacksam, 
men som är allt annat än det lilla extra.
Jag vill vara det lilla extra, göra det lilla extra, tänka det lilla extra.
Men mitt huvud är inte mycket för att tänka mycket alls.
Det liksom väntar.
 
Så jag hoppas väl att jag vaknar till snart och lämnar nuet.
Har varit där lite för länge.
Man måste väl få vara förväntansfull för det som komma skall också?
Vad nu än som kommer.
Jag hoppas på något bra.
Jag väntar.