*Idag har jag varit nära att dö av värmeslag. Ärligt.
Äckligt varmt på jobbet. Energin blir låg.
Huvudvärken gör sig påmind. Tungt.

*Jag kliar ihjäl mig på mina 1000 myggbett. Jättefrustrerande.
Slutar aldrig klia och det kliar verkligen som as.
Dessutom ser ett myggbett väldigt mystskt ut, det är helt blått runt. Creepy!

*Jag är lite mindre heartbroken. Men fortfarande heartbroken.
Men det släppte en del efter att jag åkt till Arvika i söndags.

*Jag är galet festivalpepp!
Mitt problem är nu att jag inte ser när jag ska hinna dricka alkohol,
det är så mycket jag vill se!

Sun Giant

Kômpser och partaj och annat blaj En kommentar
*Idag har jag varit nära att dö av värmeslag. Ärligt.
Äckligt varmt på jobbet. Energin blir låg.
Huvudvärken gör sig påmind. Tungt.

*Jag kliar ihjäl mig på mina 1000 myggbett. Jättefrustrerande.
Slutar aldrig klia och det kliar verkligen som as.
Dessutom ser ett myggbett väldigt mystskt ut, det är helt blått runt. Creepy!

*Jag är lite mindre heartbroken. Men fortfarande heartbroken.
Men det släppte en del efter att jag åkt till Arvika i söndags.

*Jag är galet festivalpepp!
Mitt problem är nu att jag inte ser när jag ska hinna dricka alkohol,
det är så mycket jag vill se!
Efter ett ganska tråkigt arbetspass så blev det ändå en rolig dag.

Först och främst läste jag ut Den gröna milen av Stephen King.
FRUKTANSVÄRT BRA!
Nu funderar jag på om jag vill se filmen, jag är rädd att jag kommer grina ihjäl mig,
för jag gjorde nästan det när jag läste.
Nu har jag börjat på De små tingens Gud av Arundhati Roy.
Den tror jag dock inte kommer gå lika snabbt att läsa ut, det är helt enkelt en segare bok.
Men jag hoppas att den är bra.

Efter jobbet åkte vi hem och lastade på all min festivalalkohol, fr att sedan bege oss ut till Blomskog.
Där väntade kaffe och loppis.
Jag shoppade los som vanligt.
Massor av pocketböcker, ett halsband och en väska (säg inget till mamma).
Sedan väntade den mest spännande och roligaste bilfärden till Arvika jag varit med om.
Det är lite för oanständigt för att skriva här, men jag hade mycket roligt!

Kvällen avslutades med en hamburgare på McDonalds, där jag lyckades sitta i
10 minuter innan jag var helt sönderbiten av knott.
17 stycken lyckades jag få tror jag.
Mitt blod måste vara väldigt gott.

Idag har jag suttit i stadsparken i skuggan och njutit lite grann.
Först stördes ron lite grann av att en utvecklingsstörd och en assisten satte sig bredvid mig
och det enda den här utvecklingsstörd personen gjorde var att skrika rakt ut. Hela tiden.
Missförstå mig inte nu, jag har ingenting emot utvecklingsstörda och jag tycker
absolut att de ska vara ute i det här fina vädret, bara det att det var svårt att koncentrera sig
på att läsa när någon bara skriker rakt ut hela tiden.
Sedan kom världens sötaste tant och pratade med mig.
Sånt blir jag glad av!!!

Nu sitter jag i GSP:s lägenhet och tar igen mig.
Det är svalt och behaglugt eftersom ac:n är igång.
Annars hade det varit olidligt.

Nu ska ag antingen lyssna på sommar i p1 eller fortsätta läsa.
Frågan kvartstår.



To live

Kômpser och partaj och annat blaj 2 kommentarer
Efter ett ganska tråkigt arbetspass så blev det ändå en rolig dag.

Först och främst läste jag ut Den gröna milen av Stephen King.
FRUKTANSVÄRT BRA!
Nu funderar jag på om jag vill se filmen, jag är rädd att jag kommer grina ihjäl mig,
för jag gjorde nästan det när jag läste.
Nu har jag börjat på De små tingens Gud av Arundhati Roy.
Den tror jag dock inte kommer gå lika snabbt att läsa ut, det är helt enkelt en segare bok.
Men jag hoppas att den är bra.

Efter jobbet åkte vi hem och lastade på all min festivalalkohol, fr att sedan bege oss ut till Blomskog.
Där väntade kaffe och loppis.
Jag shoppade los som vanligt.
Massor av pocketböcker, ett halsband och en väska (säg inget till mamma).
Sedan väntade den mest spännande och roligaste bilfärden till Arvika jag varit med om.
Det är lite för oanständigt för att skriva här, men jag hade mycket roligt!

Kvällen avslutades med en hamburgare på McDonalds, där jag lyckades sitta i
10 minuter innan jag var helt sönderbiten av knott.
17 stycken lyckades jag få tror jag.
Mitt blod måste vara väldigt gott.

Idag har jag suttit i stadsparken i skuggan och njutit lite grann.
Först stördes ron lite grann av att en utvecklingsstörd och en assisten satte sig bredvid mig
och det enda den här utvecklingsstörd personen gjorde var att skrika rakt ut. Hela tiden.
Missförstå mig inte nu, jag har ingenting emot utvecklingsstörda och jag tycker
absolut att de ska vara ute i det här fina vädret, bara det att det var svårt att koncentrera sig
på att läsa när någon bara skriker rakt ut hela tiden.
Sedan kom världens sötaste tant och pratade med mig.
Sånt blir jag glad av!!!

Nu sitter jag i GSP:s lägenhet och tar igen mig.
Det är svalt och behaglugt eftersom ac:n är igång.
Annars hade det varit olidligt.

Nu ska ag antingen lyssna på sommar i p1 eller fortsätta läsa.
Frågan kvartstår.



Jag börjar bli lite trött på det här.
Att vara heartbroken hela tiden.
Det värsta är att jag utsätter mig själv för antagligen ganska onödigt lidande.


Så ibland undrar jag om jag bara är sån.
Sån som måste lida.
Som måste komma ihåg att det gör ont.
Som aldrig får nog.
Som aldrig kommer veta vad som är bra och vad som är dåligt.

Och ja, jag vet att jag borde rycka mig i kragen.
Att jag antagligen borde skämmas.
Jag vet det så himla väl.
Men heartbroken är jag tydligen i alla fall.

Och jag känner mig så patetisk och osmaklig.
Kanske är det där problemet ligger.
För att det är den enda tankegången jag har när det känns såhär piss.
Och för att jag tror att alla andra tycker precis likadant.
För ibland känns det som om jag bara är människors andrahandsval.
Om de fick välja så skulle de välja någon annan. Någon som är bättre.
Som inte är som jag.
Jag är bara den där i övrigt-högen.
Som är bättre än ingen alls.

Och det är verkligen tragiskt när man tänker på det.

Nedre botten, beautyshopen
funderar på att gå dit varje gång jag hatar mitt liv
"Hej snälla kan ni ändra exakt allting"
Mitt kvarter - Markus Krunegård

I thought you said summer is going to take the pain away

Kômpser och partaj och annat blaj Kommentera
Jag börjar bli lite trött på det här.
Att vara heartbroken hela tiden.
Det värsta är att jag utsätter mig själv för antagligen ganska onödigt lidande.


Så ibland undrar jag om jag bara är sån.
Sån som måste lida.
Som måste komma ihåg att det gör ont.
Som aldrig får nog.
Som aldrig kommer veta vad som är bra och vad som är dåligt.

Och ja, jag vet att jag borde rycka mig i kragen.
Att jag antagligen borde skämmas.
Jag vet det så himla väl.
Men heartbroken är jag tydligen i alla fall.

Och jag känner mig så patetisk och osmaklig.
Kanske är det där problemet ligger.
För att det är den enda tankegången jag har när det känns såhär piss.
Och för att jag tror att alla andra tycker precis likadant.
För ibland känns det som om jag bara är människors andrahandsval.
Om de fick välja så skulle de välja någon annan. Någon som är bättre.
Som inte är som jag.
Jag är bara den där i övrigt-högen.
Som är bättre än ingen alls.

Och det är verkligen tragiskt när man tänker på det.

Nedre botten, beautyshopen
funderar på att gå dit varje gång jag hatar mitt liv
"Hej snälla kan ni ändra exakt allting"
Mitt kvarter - Markus Krunegård