Det är både nödvändigt och skönt att vara ensam ibland.
Ikväll är jag det eftersom min loverboy är i sthlm.
Som ni har sett i tidigare inlägg har jag inte gjort så mycket direkt,
men nu på kvällskvisten kommer såklart de där ensamhetsfunderingarna.

När jag flyttade tillbaka till Arvika så gjorde jag det med glädje, men också med en galen nervositet.
Finns det någon större skräck än faktumet att det inte kommer funka med den person
man tycker så sjukt mycket om.
Hittills har det ju gått ganska bra, GSP har verkligen tålamod till tusen.
Trots att jag just nu är lat och fet är han fortfarande den allra snällaste.
Trots att jag är galet stökig så skäller han inte på mig.

Men det är också lite jobbigt.
För när man är tillsammans med en sån fantastisk person är det svårt
att inte känna sig åtminstone lite värdelös.
Det är ju faktiskt så att det inte är så himla roligt att stå bredvid den som är fantastisk
när man själv bara är lat och fet.

Och man ska inte ens ha mage att klaga på en pojkvän som är perfekt,
som lyser upp vardagen och som uppenbarligen ALLA tycker mycket om.
Ibland blir det så lätt att man bara ser sig själv som en liten blek fis bredvid
som inte är värd den där underbara killen.

Det finns tjejer som är mer värda honom än jag.
Som har en hjärna som matchar hans (både intelligensmässigt och intressemässigt),
som är mycket snyggare bredvid honom och som säkert kan ge honom mer
än jag någonsin kan göra.

Dock är det såhär, det är jag som har haffat honom.
Det är jag som är tillsammans och bor ihop med underverket.
Han har valt att bli tillsammans med mig så jag hoppas att jag är någorlunda vettig iaf.
Mitt självfötroende borde antagligen höjas ett snäpp, så att jag verkligen kan njuta
av det där fina förhållandet som vi faktiskt har.

För trots självförtroendedippar och värdelösvibbar
så har jag aldrig varit så glad som jag är med honom.
Det är värt att kämpa för. För världens finaste kille.
Han är ihop med mig.

The district sleeps alone tonight

Livet Kommentera
Det är både nödvändigt och skönt att vara ensam ibland.
Ikväll är jag det eftersom min loverboy är i sthlm.
Som ni har sett i tidigare inlägg har jag inte gjort så mycket direkt,
men nu på kvällskvisten kommer såklart de där ensamhetsfunderingarna.

När jag flyttade tillbaka till Arvika så gjorde jag det med glädje, men också med en galen nervositet.
Finns det någon större skräck än faktumet att det inte kommer funka med den person
man tycker så sjukt mycket om.
Hittills har det ju gått ganska bra, GSP har verkligen tålamod till tusen.
Trots att jag just nu är lat och fet är han fortfarande den allra snällaste.
Trots att jag är galet stökig så skäller han inte på mig.

Men det är också lite jobbigt.
För när man är tillsammans med en sån fantastisk person är det svårt
att inte känna sig åtminstone lite värdelös.
Det är ju faktiskt så att det inte är så himla roligt att stå bredvid den som är fantastisk
när man själv bara är lat och fet.

Och man ska inte ens ha mage att klaga på en pojkvän som är perfekt,
som lyser upp vardagen och som uppenbarligen ALLA tycker mycket om.
Ibland blir det så lätt att man bara ser sig själv som en liten blek fis bredvid
som inte är värd den där underbara killen.

Det finns tjejer som är mer värda honom än jag.
Som har en hjärna som matchar hans (både intelligensmässigt och intressemässigt),
som är mycket snyggare bredvid honom och som säkert kan ge honom mer
än jag någonsin kan göra.

Dock är det såhär, det är jag som har haffat honom.
Det är jag som är tillsammans och bor ihop med underverket.
Han har valt att bli tillsammans med mig så jag hoppas att jag är någorlunda vettig iaf.
Mitt självfötroende borde antagligen höjas ett snäpp, så att jag verkligen kan njuta
av det där fina förhållandet som vi faktiskt har.

För trots självförtroendedippar och värdelösvibbar
så har jag aldrig varit så glad som jag är med honom.
Det är värt att kämpa för. För världens finaste kille.
Han är ihop med mig.

Dagen började med:
*Hejdå-puss till GSP som åkte till sthlm
*En kortare promenix
*En korts stunds pluggande
*Tvätt
*The L word

Nu:
*Australian Next Top Model

Sen:
*Lost in translation
*Idol
*Hollywoodfruar

Ganska meningslös dag? Ja.
Men jag har i alla fall sysselsatt mig nu när jag är alldeles ensam.
Ska bli spännande att se på flm själv - det var väldigt längesedan sist.
Och att ha tvättat före mârten är också skönt.
Så lite nytta har jag i alla fall gjort. Right?

Today has been ok

Kômpser och partaj och annat blaj Kommentera
Dagen började med:
*Hejdå-puss till GSP som åkte till sthlm
*En kortare promenix
*En korts stunds pluggande
*Tvätt
*The L word

Nu:
*Australian Next Top Model

Sen:
*Lost in translation
*Idol
*Hollywoodfruar

Ganska meningslös dag? Ja.
Men jag har i alla fall sysselsatt mig nu när jag är alldeles ensam.
Ska bli spännande att se på flm själv - det var väldigt längesedan sist.
Och att ha tvättat före mârten är också skönt.
Så lite nytta har jag i alla fall gjort. Right?
Jag och min åldersnoja åkte på en dödsstöt igår på universitetet.
En vanlig konversation om ålder utspelar sig:
Klasskamrat: Men hur gammal är du då?
Jag: Jag blir 21 i november
Klasskompis: Herregud!

Hur i all världen ska man tolka detta?
Från min sida kändes det mer som ett "herregud jag trodde du var mycket äldre".
Hur tolkar man det annars?
Det känns inte som om jag kan vara mcket yngre annars.

Usch, är medelåldern nära?
Jag antar att jag har börjat förfalla nu när jag har blivit sambo.
Från att ha varit 20 plötsligt bli 40.
Mamma - får jag flytta hem igen?





Vad säger ni - är det 40-års varning?

Old age

Kômpser och partaj och annat blaj En kommentar
Jag och min åldersnoja åkte på en dödsstöt igår på universitetet.
En vanlig konversation om ålder utspelar sig:
Klasskamrat: Men hur gammal är du då?
Jag: Jag blir 21 i november
Klasskompis: Herregud!

Hur i all världen ska man tolka detta?
Från min sida kändes det mer som ett "herregud jag trodde du var mycket äldre".
Hur tolkar man det annars?
Det känns inte som om jag kan vara mcket yngre annars.

Usch, är medelåldern nära?
Jag antar att jag har börjat förfalla nu när jag har blivit sambo.
Från att ha varit 20 plötsligt bli 40.
Mamma - får jag flytta hem igen?





Vad säger ni - är det 40-års varning?