Har varit i Arvika i två dagar.
Kom hem till ett nystädat hem där till och med golven var skurade.
Fick sova i min egen säng igen.
Fick sitta på min balkong, dricka Loka och läsa ungdomsböcker.
Upplevde livskvalité.

Varje gång jag åker därifrån gör det lite ont.
Inte när jag väl har hamnat i Årjäng, då saknar jag bara,
men innan jag åker och säger hejdå gör det lite ont.
Ibland vill jag nästan gråta (supertöntigt!),
ibland önskar jag att jag bara hade det där förbannade körkortet så jag kunde åka hur jag ville,
ibland vill jag ta GSP med mig.

Men som sagt, väl framme i orten är det inga större problem.
Det är väl snarare avskedet som är jobbigt.
Här hemma har jag en katt som är glad att jag är hemma nu när övriga familjen är borta.
Och jag är mest orolig för att han ska få borrelia av alla fästingar.
Här hemma kan jag just för tillfället göra vad jag vill och det är också skönt.

Annars:
*Tycker jag synd om Hultsfred som måste ställa in. Tråkigt när det är jubileum och allt.
*Peppar jag för Arvikafestivalen.
*Lyssnar jag på En plats i solen
*Får jag en pojkvän till Årjäng i helgen. Jippie!!!
*Jobbar jag en hel del...

And maybe I wonät feel this way in ten years
But all I know
is that I want to hold you in my arms tonight
Enough - Makthaverskan

Tyngder

Kômpser och partaj och annat blaj Kommentera
Har varit i Arvika i två dagar.
Kom hem till ett nystädat hem där till och med golven var skurade.
Fick sova i min egen säng igen.
Fick sitta på min balkong, dricka Loka och läsa ungdomsböcker.
Upplevde livskvalité.

Varje gång jag åker därifrån gör det lite ont.
Inte när jag väl har hamnat i Årjäng, då saknar jag bara,
men innan jag åker och säger hejdå gör det lite ont.
Ibland vill jag nästan gråta (supertöntigt!),
ibland önskar jag att jag bara hade det där förbannade körkortet så jag kunde åka hur jag ville,
ibland vill jag ta GSP med mig.

Men som sagt, väl framme i orten är det inga större problem.
Det är väl snarare avskedet som är jobbigt.
Här hemma har jag en katt som är glad att jag är hemma nu när övriga familjen är borta.
Och jag är mest orolig för att han ska få borrelia av alla fästingar.
Här hemma kan jag just för tillfället göra vad jag vill och det är också skönt.

Annars:
*Tycker jag synd om Hultsfred som måste ställa in. Tråkigt när det är jubileum och allt.
*Peppar jag för Arvikafestivalen.
*Lyssnar jag på En plats i solen
*Får jag en pojkvän till Årjäng i helgen. Jippie!!!
*Jobbar jag en hel del...

And maybe I wonät feel this way in ten years
But all I know
is that I want to hold you in my arms tonight
Enough - Makthaverskan
Som de flesta av er vet så läser jag ju en hel del.
Även om jag köper rätt mycket böcker själv, så brukar jag gå loss på biblioteken på somrarna.
Något som jag tycker hör till är att läsa ungdomsböcker.
Dels för att det är lättläst och nostalgiskt, men framförallt för att det är så många som är så
jäkla bra.
I veckan har jag läst Decembergatans hungriga andar av Ulrika Lidbo.



Och jag säger bara - så jävla bra!
Boken handlar om en 14-årig tjej, Jenny, som har anorexi.
Jag tycker att den beskriver anorexi på ett väldigt bra sätt,
hur man tänker och hur man känner.
Att de där kilona aldrig blir få nog, tillfredställelsen när någon säger att man ser undernärd ut,
hur skönt det är att hitta en likasinnad kompis som gör precis likadant
och ger tips om att använda laxerande medel.
Det är en viktig bok.
Jag känner igen mig mycket i boken, trots att jag aldrig har haft en ätstörning.
Men jag känner igen mig i tonårstänket.
Mycket av det som står kunde jag ha skrivit i tonåren.
Det ger oerhörda pluspoäng!
Och framföallt kändes boken i magen efteråt.

(Och som också kan bli ett bidrag i debatten om man ska stänga ner pro-ana sidor.
För vart går egentligen gränsen? I den här boken står det ju ändå hur man gör,
hur kompisarna hetsar varandra till att bli smalare. Men är det prat om att censurera den?
Eller är det bara så att vi ser internet som något ont där det lättaste är att stänga ner
så vi inte behöver se det hemska och det mörka?)

Järnspöken

Läst/Hört/Sett Kommentera
Som de flesta av er vet så läser jag ju en hel del.
Även om jag köper rätt mycket böcker själv, så brukar jag gå loss på biblioteken på somrarna.
Något som jag tycker hör till är att läsa ungdomsböcker.
Dels för att det är lättläst och nostalgiskt, men framförallt för att det är så många som är så
jäkla bra.
I veckan har jag läst Decembergatans hungriga andar av Ulrika Lidbo.



Och jag säger bara - så jävla bra!
Boken handlar om en 14-årig tjej, Jenny, som har anorexi.
Jag tycker att den beskriver anorexi på ett väldigt bra sätt,
hur man tänker och hur man känner.
Att de där kilona aldrig blir få nog, tillfredställelsen när någon säger att man ser undernärd ut,
hur skönt det är att hitta en likasinnad kompis som gör precis likadant
och ger tips om att använda laxerande medel.
Det är en viktig bok.
Jag känner igen mig mycket i boken, trots att jag aldrig har haft en ätstörning.
Men jag känner igen mig i tonårstänket.
Mycket av det som står kunde jag ha skrivit i tonåren.
Det ger oerhörda pluspoäng!
Och framföallt kändes boken i magen efteråt.

(Och som också kan bli ett bidrag i debatten om man ska stänga ner pro-ana sidor.
För vart går egentligen gränsen? I den här boken står det ju ändå hur man gör,
hur kompisarna hetsar varandra till att bli smalare. Men är det prat om att censurera den?
Eller är det bara så att vi ser internet som något ont där det lättaste är att stänga ner
så vi inte behöver se det hemska och det mörka?)
Om jag någon gång gifter mig och ska dansa bröllopsvals,
då jäklar i mig ska det vara i stuk med det här!

Wedding dance

Kômpser och partaj och annat blaj Kommentera
Om jag någon gång gifter mig och ska dansa bröllopsvals,
då jäklar i mig ska det vara i stuk med det här!