Jag längtar faktiskt efter att få börja skriva uppsats.
Johanna och jag kommer att undersöka en så intressant grej, så jag nästan svimmar ;)
Det kommer nog bli en ganska stor utmaning, med blod, svett och tårar,
men jag tror att den kommer att bli bra.

Det känns jättekonstigt att jag blir "färdig" i juni.
Jag har en enorm skräck för att gå arbetslös och aldrig få chansen
att komma in i det jobb jag tycker så mycket om.
Socionom är verkligen mitt drömyrke - ännu mer efter att ha varit på praktik.
På något sätt gör det skräcken ännu värre,
tänk att inte få jobba med något man har eftersträvat i 3,5 år
och ger en så mycket?
Man kan få ångest för mindre.

Nu gäller det bara att försöka masa sig iväg och skaffa körkort.
Just nu är det min största utmaning.
Särskilt eftersom jag är livrädd bakom ratten och bara vill skrika.

Drive by

Kômpser och partaj och annat blaj En kommentar
Jag längtar faktiskt efter att få börja skriva uppsats.
Johanna och jag kommer att undersöka en så intressant grej, så jag nästan svimmar ;)
Det kommer nog bli en ganska stor utmaning, med blod, svett och tårar,
men jag tror att den kommer att bli bra.

Det känns jättekonstigt att jag blir "färdig" i juni.
Jag har en enorm skräck för att gå arbetslös och aldrig få chansen
att komma in i det jobb jag tycker så mycket om.
Socionom är verkligen mitt drömyrke - ännu mer efter att ha varit på praktik.
På något sätt gör det skräcken ännu värre,
tänk att inte få jobba med något man har eftersträvat i 3,5 år
och ger en så mycket?
Man kan få ångest för mindre.

Nu gäller det bara att försöka masa sig iväg och skaffa körkort.
Just nu är det min största utmaning.
Särskilt eftersom jag är livrädd bakom ratten och bara vill skrika.
Igår hade vi lite tentafest.
Vi var på Harrys och jag drack rödvin, cider, öl och sprit.
Sedan dansade vi natten lång och hjälp vad behövligt det
var att bara få ha lite kul, efter fyra veckor av ångest.

Dock är det tyvärr så att "oturen" fortfarande förföljer mig
och om det inte slutar snart vet jag inte vad jag gör.
Det händer så mycket skit hela tiden.

Nu tittar jag i alla fall på mellon och sedan ska jag krypa i säng
och hoppas på att få sova en lång natt.

Desperados

Kômpser och partaj och annat blaj Kommentera
Igår hade vi lite tentafest.
Vi var på Harrys och jag drack rödvin, cider, öl och sprit.
Sedan dansade vi natten lång och hjälp vad behövligt det
var att bara få ha lite kul, efter fyra veckor av ångest.

Dock är det tyvärr så att "oturen" fortfarande förföljer mig
och om det inte slutar snart vet jag inte vad jag gör.
Det händer så mycket skit hela tiden.

Nu tittar jag i alla fall på mellon och sedan ska jag krypa i säng
och hoppas på att få sova en lång natt.
Tack gode gud för att det är en ny vecka.

Förra veckan var det mesta katasrof.
Först en uppgift som jag inte alls förstod, som jag och Johanna
i princip satt dygnet runt med.
Mitt i allt det här får jag en brakförkylning, för att sedan få lite feberfrossa.
Känslan just då: I love my life. Or not.
Det kan vara så att vi kommer få komplettera den uppgiften,
men jag har börjat acceptera det nu.
Våra förutsättningar var inte de bästa.
När vi skulle granska vår avhandling, hade vissa tur att ha en avhandling
där de flesta svaren står. I vår stod det ingenting,
så vi var tvungna att chansa hej vilt.

Förutom att jag har varit dålig har det varit helt okej.
Vi har suttit hela helgen på universitetsbiblioteket och nu har jag bara en sida kvar att
skriva på hemtentan (som jag heller inte vet vad den är ute efter,
så jag chansar).
Eftersom jag har varit så duktig i helgen, unnade jag mig en pocketbok,
som jag skulle visa för GSP när jag kom hem.
När jag tar upp den märker jag att det är risifrutti på boken.
När jag då tar upp min dator är den dränkt.

Här får GSP påbörja en gedigen räddningsaktion.
Typ ta ur batteriet, dammsuga, torka med tops och skruva upp hela manicken.
Här håller jag på att få ett hysteriskt utbrott (jag orkar inte mer), så jag vågar inte
titta på. Jag lägger mig i ett kolsvart sovrum och kollar facebook på telefonen,
samtidigt som jag tänker: Det är verkligen min vecka det här. Finns det något mer som kan gå fel?

Efter att GSP stått och räddat min dator går den på.
Jag tänker: Yes, den är räddad!
Då kommer nästa problem. När vi sätter i sladden laddar inte datorn.
Den är alltså stendöd.
GSP ser grubblig ut, jag lägger mig i sovrummet igen och gör allt för
att undvika en hysterisk gråtattack som mycket väl
skulle kunna sluta i att jag hoppar framför tåget.
Istället skriver jag hysteriska statusuppdateringar på facebook,
mest för att ha något att göra, lite för att jag behöver sympati.

Det slutar med att när jag i sovrummet är nära att börja hyperventilera,
ser jag en tumme upp sticka in i sovrummet.
Thank God för datakillar (tipset är att skaffa er en).

Nu hoppas jag att den här veckan blir lugn och fin.
Ni kan väl också vara snälla och hoppas på det?

Superhero of the computer rage

Kômpser och partaj och annat blaj Kommentera
Tack gode gud för att det är en ny vecka.

Förra veckan var det mesta katasrof.
Först en uppgift som jag inte alls förstod, som jag och Johanna
i princip satt dygnet runt med.
Mitt i allt det här får jag en brakförkylning, för att sedan få lite feberfrossa.
Känslan just då: I love my life. Or not.
Det kan vara så att vi kommer få komplettera den uppgiften,
men jag har börjat acceptera det nu.
Våra förutsättningar var inte de bästa.
När vi skulle granska vår avhandling, hade vissa tur att ha en avhandling
där de flesta svaren står. I vår stod det ingenting,
så vi var tvungna att chansa hej vilt.

Förutom att jag har varit dålig har det varit helt okej.
Vi har suttit hela helgen på universitetsbiblioteket och nu har jag bara en sida kvar att
skriva på hemtentan (som jag heller inte vet vad den är ute efter,
så jag chansar).
Eftersom jag har varit så duktig i helgen, unnade jag mig en pocketbok,
som jag skulle visa för GSP när jag kom hem.
När jag tar upp den märker jag att det är risifrutti på boken.
När jag då tar upp min dator är den dränkt.

Här får GSP påbörja en gedigen räddningsaktion.
Typ ta ur batteriet, dammsuga, torka med tops och skruva upp hela manicken.
Här håller jag på att få ett hysteriskt utbrott (jag orkar inte mer), så jag vågar inte
titta på. Jag lägger mig i ett kolsvart sovrum och kollar facebook på telefonen,
samtidigt som jag tänker: Det är verkligen min vecka det här. Finns det något mer som kan gå fel?

Efter att GSP stått och räddat min dator går den på.
Jag tänker: Yes, den är räddad!
Då kommer nästa problem. När vi sätter i sladden laddar inte datorn.
Den är alltså stendöd.
GSP ser grubblig ut, jag lägger mig i sovrummet igen och gör allt för
att undvika en hysterisk gråtattack som mycket väl
skulle kunna sluta i att jag hoppar framför tåget.
Istället skriver jag hysteriska statusuppdateringar på facebook,
mest för att ha något att göra, lite för att jag behöver sympati.

Det slutar med att när jag i sovrummet är nära att börja hyperventilera,
ser jag en tumme upp sticka in i sovrummet.
Thank God för datakillar (tipset är att skaffa er en).

Nu hoppas jag att den här veckan blir lugn och fin.
Ni kan väl också vara snälla och hoppas på det?