Idag såg jag din dödsannons.
Sorgen kändes än mer avgrundsdjup.
Du hade valt en otroligt fin dikt.
Trots att det inte kan bli sorgligare än såhär,
så blev jag varm när jag läste den.
Den var vacker och den var du.

Men att se din dödsannons känns inte rätt.
Du skall vara i livet och vi skulle ha setts i veckan.
Du hade förtjänat ett långt och lyckligt liv tillsammans med din man.

Du var så fruktansvärt stark.
Det är det enda jag kan tänka på just nu.
Hur otrolig du var som människa.
Det är så jag kommer ihåg dig.

Första gången jag och M träffade er i Karlstad,
hade du och jag lite av en musikkväll.
Om inte minnet sviker mig skulle vi egentligen ha sett Wall-E (men jag kan ha fel tidsperspektiv här).
Av olika omständigheter blev det inte så, så vi hängde framför din dator.
Då fick du mig att upptäcka Cat Stevens.
Tack för det!
Cat Stevens har hjälpt mig att fokusera på x antal tentor,
då det är den bästa pluggmusiken ever.

Nu kommer jag aldrig att lyssna på Cat Stevens tillsammans med dig.
Men du är Cat Stevens för mig.
Så när jag tänker på dig försöker jag hitta tröst i några textrader,
som jag hoppas någonstans är du.

Come home the morning
I'll be far from here
Slowly rising in another sphere
Home, world goodbye
Cause I'll be home in the sky in the morning
Bye bye
Home in the sky - Cat Stevens

Lördag 24 november 2012

Sorg Kommentera
Idag såg jag din dödsannons.
Sorgen kändes än mer avgrundsdjup.
Du hade valt en otroligt fin dikt.
Trots att det inte kan bli sorgligare än såhär,
så blev jag varm när jag läste den.
Den var vacker och den var du.

Men att se din dödsannons känns inte rätt.
Du skall vara i livet och vi skulle ha setts i veckan.
Du hade förtjänat ett långt och lyckligt liv tillsammans med din man.

Du var så fruktansvärt stark.
Det är det enda jag kan tänka på just nu.
Hur otrolig du var som människa.
Det är så jag kommer ihåg dig.

Första gången jag och M träffade er i Karlstad,
hade du och jag lite av en musikkväll.
Om inte minnet sviker mig skulle vi egentligen ha sett Wall-E (men jag kan ha fel tidsperspektiv här).
Av olika omständigheter blev det inte så, så vi hängde framför din dator.
Då fick du mig att upptäcka Cat Stevens.
Tack för det!
Cat Stevens har hjälpt mig att fokusera på x antal tentor,
då det är den bästa pluggmusiken ever.

Nu kommer jag aldrig att lyssna på Cat Stevens tillsammans med dig.
Men du är Cat Stevens för mig.
Så när jag tänker på dig försöker jag hitta tröst i några textrader,
som jag hoppas någonstans är du.

Come home the morning
I'll be far from here
Slowly rising in another sphere
Home, world goodbye
Cause I'll be home in the sky in the morning
Bye bye
Home in the sky - Cat Stevens
Inatt pratade jag och M mycket om dig.
Minnen om hur du var.
Om att du och din man var ett perfekt par.
Att ni visste hur man lever livet.
Att pengar var till för att användas.
Att man ska ha fredagsmys varje dag, för man vet aldrig.
Jag upplevde dig som en person som levde i nuet.

Under dagen läser jag din gamla blogg.
Den du hade när du fick hjärntumör för andra gången.
När jag inte hade känt dig så länge.
Jag gråter flera gånger under läsandets gång.
När du skriver att du inte vill dö.
Att med lite tur lever du 60 år till.
Att du är rädd för att tumören ska komma tillbaka och att den ska vara mer aggressiv då.
Du dog endast 28 år gammal efter att ha fått en aggressivare tumör.
Det är så jävla orättvist.

Jag och din vän S fikade idag.
Vi pratade om dig.
Inte så mycket om sorg, utan om minnen.
Du har varit så stark under ditt liv.
Du måste ha levt med en rädsla som vi andra inte kan sätta oss in i.
Du måste ha haft besvär som påverkade ditt liv på så många sätt.
Men du klarade av att vara tacksam över livet.
Du klarade av att leva med den här sjukdomen och hanterade livet.
Vi har mycket att lära av dig.

I all denna sorg försöker jag hitta tröst.
Jag tröstar mig med att du fick vara dig själv hela vägen, 
det skedde aldrig någon personlighetsförändring.
Du var du.
Du tynade inte bort, döden kom snabbt inpå och du verkar inte ha lidit allt för mycket.

Du är så oerhört saknad.
Men ändå är allt så ofattbart.

Fredag 23 november 2012

Sorg En kommentar
Inatt pratade jag och M mycket om dig.
Minnen om hur du var.
Om att du och din man var ett perfekt par.
Att ni visste hur man lever livet.
Att pengar var till för att användas.
Att man ska ha fredagsmys varje dag, för man vet aldrig.
Jag upplevde dig som en person som levde i nuet.

Under dagen läser jag din gamla blogg.
Den du hade när du fick hjärntumör för andra gången.
När jag inte hade känt dig så länge.
Jag gråter flera gånger under läsandets gång.
När du skriver att du inte vill dö.
Att med lite tur lever du 60 år till.
Att du är rädd för att tumören ska komma tillbaka och att den ska vara mer aggressiv då.
Du dog endast 28 år gammal efter att ha fått en aggressivare tumör.
Det är så jävla orättvist.

Jag och din vän S fikade idag.
Vi pratade om dig.
Inte så mycket om sorg, utan om minnen.
Du har varit så stark under ditt liv.
Du måste ha levt med en rädsla som vi andra inte kan sätta oss in i.
Du måste ha haft besvär som påverkade ditt liv på så många sätt.
Men du klarade av att vara tacksam över livet.
Du klarade av att leva med den här sjukdomen och hanterade livet.
Vi har mycket att lära av dig.

I all denna sorg försöker jag hitta tröst.
Jag tröstar mig med att du fick vara dig själv hela vägen, 
det skedde aldrig någon personlighetsförändring.
Du var du.
Du tynade inte bort, döden kom snabbt inpå och du verkar inte ha lidit allt för mycket.

Du är så oerhört saknad.
Men ändå är allt så ofattbart.