Livet har fina glädjeämnen.
På fredag åker jag till min älskade bästis, soulmates since 2004, i Örebro
och lever livet. Räknar med fika, shopping, pride-parad och utekväll.
Nästa helg är det lugnt.
Helgen efter ska jag på fest i Karlstad.
Helgen efter det är det dags att åka tillbaka till mitt lilla Årjäng,
när årets stora event mâten kommer till orten.
Och vips så var det visst bokmässan!

Det är skönt att vara sysselsatt, underbart att glömma vardagen
och roligt att komma ifrån den här stan.
Framförallt är det fantastiskt att ha underbara människor runt sig.
Tack!

The Warrior

Kômpser och partaj och annat blaj Kommentera
Livet har fina glädjeämnen.
På fredag åker jag till min älskade bästis, soulmates since 2004, i Örebro
och lever livet. Räknar med fika, shopping, pride-parad och utekväll.
Nästa helg är det lugnt.
Helgen efter ska jag på fest i Karlstad.
Helgen efter det är det dags att åka tillbaka till mitt lilla Årjäng,
när årets stora event mâten kommer till orten.
Och vips så var det visst bokmässan!

Det är skönt att vara sysselsatt, underbart att glömma vardagen
och roligt att komma ifrån den här stan.
Framförallt är det fantastiskt att ha underbara människor runt sig.
Tack!
Jag känner mig typ som wonder woman.
Jag kan skratta på de rätta ställena, bete mig precis som vanligt
och jag är så jäkla proffsig på det jag gör.
Trots att det känns som om jag får det här uppkört i mitt ansikte ca var tionde minut
orkar jag hålla ihop det.
Det är sånt som gör att jag tror att om jag bara hade varit född i USA, hade jag 
klarat av att vara det där landets president.
Jag har tillgång till ett jävlar anamma som jag tror få har.

För det är nämligen såhär.
Jag vill inte hata någon. Jag vill inte prata skit om någon.
Jag vill inte vara elak.
Jag vill bara slippa att känna mig ledsen, sårad och lite förnedrad.

Det är ju såhär att man gör ju val i livet.
Man är ansvarig för dem och kan inte skylla på någon annan.
Om man inte har tänkt igenom sina val får man skylla sig själv
och om man har tänkt får man ju stå sitt kast liksom.
Jag är inte en person som ältar. Jag kommer inte älta det här heller.
Jag vill mest gå vidare och det gör jag väl enklast genom att sätta mig själv i främsta rummet.
Jag tycker liksom att jag förtjänar bättre än detta och vill ägna min energi
till dem som bryr sig om mig.
Negativa saker i livet försäker jag ändå lämna bakom mig så fort som möjligt.
Men jag får väl acceptera att det kommer kännas såhär i några veckor.
Det måste få vara tillåtet för mig att känna saker också.

När jag är ledsen tas det mest i fysiska uttryck.
Jag har t.ex. svårare att äta, kräks lättare, sover lite sämre,
blir finnigare och får lätt lite eksem.
Ser ändå det här som en positiv grej.
Försöker tänka att min hjärna tycker att den är lite för viktig för att ta stryk,
så kroppen får göra det istället.
Jag finner rätt mycket tröst i den tanken.

Nu väntar jag bara på mitt stora breakdown.
För det har inte kommit än.
Det där hyperventilerandet ni vet.
Jag hoppas bara att det inte kommer när man minst anar det och att det inte blir en 
förnedrande historia.
Men jag klarar väl det med.
Jag är ju ändå rätt pretty awesome.

Det där med att hålla huvudet högt är just nu väldigt viktigt för mig,
så nåde den som försöker bryta ner mig nu.

Tears rolling up our sleeves

Kômpser och partaj och annat blaj Kommentera
Jag känner mig typ som wonder woman.
Jag kan skratta på de rätta ställena, bete mig precis som vanligt
och jag är så jäkla proffsig på det jag gör.
Trots att det känns som om jag får det här uppkört i mitt ansikte ca var tionde minut
orkar jag hålla ihop det.
Det är sånt som gör att jag tror att om jag bara hade varit född i USA, hade jag 
klarat av att vara det där landets president.
Jag har tillgång till ett jävlar anamma som jag tror få har.

För det är nämligen såhär.
Jag vill inte hata någon. Jag vill inte prata skit om någon.
Jag vill inte vara elak.
Jag vill bara slippa att känna mig ledsen, sårad och lite förnedrad.

Det är ju såhär att man gör ju val i livet.
Man är ansvarig för dem och kan inte skylla på någon annan.
Om man inte har tänkt igenom sina val får man skylla sig själv
och om man har tänkt får man ju stå sitt kast liksom.
Jag är inte en person som ältar. Jag kommer inte älta det här heller.
Jag vill mest gå vidare och det gör jag väl enklast genom att sätta mig själv i främsta rummet.
Jag tycker liksom att jag förtjänar bättre än detta och vill ägna min energi
till dem som bryr sig om mig.
Negativa saker i livet försäker jag ändå lämna bakom mig så fort som möjligt.
Men jag får väl acceptera att det kommer kännas såhär i några veckor.
Det måste få vara tillåtet för mig att känna saker också.

När jag är ledsen tas det mest i fysiska uttryck.
Jag har t.ex. svårare att äta, kräks lättare, sover lite sämre,
blir finnigare och får lätt lite eksem.
Ser ändå det här som en positiv grej.
Försöker tänka att min hjärna tycker att den är lite för viktig för att ta stryk,
så kroppen får göra det istället.
Jag finner rätt mycket tröst i den tanken.

Nu väntar jag bara på mitt stora breakdown.
För det har inte kommit än.
Det där hyperventilerandet ni vet.
Jag hoppas bara att det inte kommer när man minst anar det och att det inte blir en 
förnedrande historia.
Men jag klarar väl det med.
Jag är ju ändå rätt pretty awesome.

Det där med att hålla huvudet högt är just nu väldigt viktigt för mig,
så nåde den som försöker bryta ner mig nu.
Även det här är ju lite av en livboj, så ge mig gärna fler tips! :)








 


Pepp-låtar

Musik för livet Kommentera
Även det här är ju lite av en livboj, så ge mig gärna fler tips! :)