I veckan börjar jag plugga igen.
50% på distans och ja, jag kommer att jobba samtidigt.
Försöker att inte känna någon press, utan bara ha roligt.
Om jag inte skulle hinna med, så gör jag inte det, försöker jag tänka,
men ni som känner till mitt ambitiösa jag vet att så inte kommer bli fallet.
T.ex. så ska jag på utbildning via jobbet på onsdag, som det tydligen samtidigt är ett
obligatoriskt moment på kursen via nätet.
Hur jag ska multitaska det där vet jag inte riktigt, men jag får väl helt enkelt prova.
Stress kommer redan.

Vad ska jag plugga då?
Vampyrfiktion!
Det ska bli väldigt roligt att få testa faktiskt och jag ser fram emot det här!
Diskussioner i forum osv. tror jag kommer passa mig perfekt!

Som sagt, vi får se. Antingen blir det fantastiskt eller så blir det pannkaka,
men jag har förhoppningar!

Börja plugga!

Kômpser och partaj och annat blaj Kommentera
I veckan börjar jag plugga igen.
50% på distans och ja, jag kommer att jobba samtidigt.
Försöker att inte känna någon press, utan bara ha roligt.
Om jag inte skulle hinna med, så gör jag inte det, försöker jag tänka,
men ni som känner till mitt ambitiösa jag vet att så inte kommer bli fallet.
T.ex. så ska jag på utbildning via jobbet på onsdag, som det tydligen samtidigt är ett
obligatoriskt moment på kursen via nätet.
Hur jag ska multitaska det där vet jag inte riktigt, men jag får väl helt enkelt prova.
Stress kommer redan.

Vad ska jag plugga då?
Vampyrfiktion!
Det ska bli väldigt roligt att få testa faktiskt och jag ser fram emot det här!
Diskussioner i forum osv. tror jag kommer passa mig perfekt!

Som sagt, vi får se. Antingen blir det fantastiskt eller så blir det pannkaka,
men jag har förhoppningar!
Det har varit skönt at vara ledig.
Att titta på tv-serier och läsa böcker.
En bok som jag tyckte mycket om och började tänka mycket efteråt,
var Om Gud av Jonas Gardell.

Jag skulle inte säga att jag har någon relation till Gud.
Jag var rätt ofta i kyrkan när jag var yngre,
eftersom min pappa av någon anledning (vem vet vilken) var kyrkvärd.
Jag har alltså fått fler välsignelser och böner över mig än genomsnittssvensken
(är min gissning i alla fall).
Jag har INTE vuxit upp i ett relgiöst hem och har heller inte lidit av att vara i kyrkan ibland.

Jag tror inte på nonsens som att inte ta livsviktiga mediciner,
för att om Gud vill botar han (att någon överhuvudtaget säger sådant gör mig arg).
Jag tror inte att Gud är emot abort och det finns ingenting som jag avskyr så mycket
som när religion blir till politik.
Jag är emot religiösa friskolor och gillar att bo i världens mest sekulariserade land.

Men jag tror att det finns något större än mig själv.
Jag tror och hoppas att saker händer av en anledning
och jag hoppas på mer än ingenting när jag är död.
That's it.

Att tro på någonting "övernaturligt", eller framförallt Gud kanske,
är oerhört provocerande i det här landet.
Inte för sällan ses troende människor som både dumma och ologiska.
Att man gör livet enkelt för sig.
Om en person som har varit med om något jobbigt eller hemskt eller någonting överhuvudtaget,
sedan får en tro,
tycker gemene man synd om den personen.
Som en ursäkt används att den där personen inte är vid sina sinnens fulla bruk.
I alla fall inte just nu eller just då.

Om någon tycker att det värsta som kan hända en person som genomgår hnder i livet
är att hen börjar tro,
då kan den som tycker detta inte varit med om många svårigheter i livet.
Inte sett dem heller, enligt min mening.
Då har man haft det förj*vla bra.
Jag ser väldigt många värre saker i mitt jobb varje dag,
om jag säger så.

Jag tycker att det är oehört tråkigt att folk inte är mer öppensinnade än så.
Att istället för att förakta människor som har hopp och inte är alltför cyniska
(som ändå kan tro på vetenskap och logiska saker)
kanske kunna se att de får ut än mer av sina liv.
De kanske mår bättre av att få tro eller helt enkelt får öppnare sinnen.
Något jag själv tycker instängda logiska människor som måste ha sanningen till allt,
kanske skulle behöva ha lite mer av (öppna sinnen alltså).
Allt här i livet behöver inte bestå av ett svar på ett papper.
Ibland tror jag att man skulle må bättre av att bara acceptera att vissa saker vet man inte.
Ibland behöver man bara öppna ögonen och försöka förstå vad andra tänker.
Utan att ha bestämt sig innan att det är förakt man känner.

Att vara ateist är en sak.
Att idiotförklara troende en helt annan.
Det är någor jag tycker att man sällan ska ägna sig åt överhuvudtaget.

Jag gillar ibland att inte få veta.
Att istället få respektera och spekulera.
För vad är det värsta som kan hända?
Det var visst att man bara blev död ändå
och det är ju knappast något jag kommer lida av.
Men kanske var jag lite lugnare i livet?
Hur kan det någonsin vara dumt?

Idiotförklara mig om du vill,
men det säger mycket mer om dig, än vad det gör om mig...

Om Gud

Livet Kommentera
Det har varit skönt at vara ledig.
Att titta på tv-serier och läsa böcker.
En bok som jag tyckte mycket om och började tänka mycket efteråt,
var Om Gud av Jonas Gardell.

Jag skulle inte säga att jag har någon relation till Gud.
Jag var rätt ofta i kyrkan när jag var yngre,
eftersom min pappa av någon anledning (vem vet vilken) var kyrkvärd.
Jag har alltså fått fler välsignelser och böner över mig än genomsnittssvensken
(är min gissning i alla fall).
Jag har INTE vuxit upp i ett relgiöst hem och har heller inte lidit av att vara i kyrkan ibland.

Jag tror inte på nonsens som att inte ta livsviktiga mediciner,
för att om Gud vill botar han (att någon överhuvudtaget säger sådant gör mig arg).
Jag tror inte att Gud är emot abort och det finns ingenting som jag avskyr så mycket
som när religion blir till politik.
Jag är emot religiösa friskolor och gillar att bo i världens mest sekulariserade land.

Men jag tror att det finns något större än mig själv.
Jag tror och hoppas att saker händer av en anledning
och jag hoppas på mer än ingenting när jag är död.
That's it.

Att tro på någonting "övernaturligt", eller framförallt Gud kanske,
är oerhört provocerande i det här landet.
Inte för sällan ses troende människor som både dumma och ologiska.
Att man gör livet enkelt för sig.
Om en person som har varit med om något jobbigt eller hemskt eller någonting överhuvudtaget,
sedan får en tro,
tycker gemene man synd om den personen.
Som en ursäkt används att den där personen inte är vid sina sinnens fulla bruk.
I alla fall inte just nu eller just då.

Om någon tycker att det värsta som kan hända en person som genomgår hnder i livet
är att hen börjar tro,
då kan den som tycker detta inte varit med om många svårigheter i livet.
Inte sett dem heller, enligt min mening.
Då har man haft det förj*vla bra.
Jag ser väldigt många värre saker i mitt jobb varje dag,
om jag säger så.

Jag tycker att det är oehört tråkigt att folk inte är mer öppensinnade än så.
Att istället för att förakta människor som har hopp och inte är alltför cyniska
(som ändå kan tro på vetenskap och logiska saker)
kanske kunna se att de får ut än mer av sina liv.
De kanske mår bättre av att få tro eller helt enkelt får öppnare sinnen.
Något jag själv tycker instängda logiska människor som måste ha sanningen till allt,
kanske skulle behöva ha lite mer av (öppna sinnen alltså).
Allt här i livet behöver inte bestå av ett svar på ett papper.
Ibland tror jag att man skulle må bättre av att bara acceptera att vissa saker vet man inte.
Ibland behöver man bara öppna ögonen och försöka förstå vad andra tänker.
Utan att ha bestämt sig innan att det är förakt man känner.

Att vara ateist är en sak.
Att idiotförklara troende en helt annan.
Det är någor jag tycker att man sällan ska ägna sig åt överhuvudtaget.

Jag gillar ibland att inte få veta.
Att istället få respektera och spekulera.
För vad är det värsta som kan hända?
Det var visst att man bara blev död ändå
och det är ju knappast något jag kommer lida av.
Men kanske var jag lite lugnare i livet?
Hur kan det någonsin vara dumt?

Idiotförklara mig om du vill,
men det säger mycket mer om dig, än vad det gör om mig...