I lördags var jag iväg på fotboll och sen kalas och det är ju alltid lika kul.
Men det som var kul nu var att klasskompisar från socionomprogrammet var med
och det var så trevligt att träffa dem igen.
Många härliga diskussioner blir det.
Kanske kan man tycka att jag är en person som är uppblåst efter bekräftelse,
men jag blev så glad över kommentaren: "Fan vad grym du är!".
Det handlade om att jag spelade fotboll, lägger ner mycket tid och ni vet; KÖR!
 
Samma sak hände igår på fotbollsträningen, när vi pratade om onda axlar,
och att jag medger det något pinsamma att jag fick en inflammation i axeln av att
bära ett för tungt bokpaket. En fotbollskompis säger då att jag är så otroligt nördig.
Och det är jag -  och jag älsker't!
 
För att inte bli alltför självupptagen, så mår jag bra av sådana här egoboosts.
Jag försöker numera ta åt mig och omvandla det till "energi" som gör mig ännu bättre.
För några år sedan hade jag slagit bort det och antagligen tillåtit den elaka delen 
av hjärnan trycka ner mig.
Jag undviker sådant nu.

För jag är ju till exempel stolt över att jag är nörd.
Jag får ju hålla på med sånt som gör mig glad, vilket gör mitt liv roligare
och som får mig att bli bättre på saker!
Sedan att trollstavar som det inte går att trolla med kanske inte ger den magi man önskar
gör inget. Det är grymt ändå.
Jag kommer alltid vara tacksam för att min f.d. sambo gav mig möjligheten att blomma ut som nörd,
för det är nog ändå mitt rätta element.
För när man tar bort mitt bokläsande, mina podcasts som handlar om politik, när man
inte får lyssna på grym musik, då blir jag ett så oerhört mycket sämre jag.
 
Sedan det där med att jag skulle vara grym.
Jag är stolt över att jag vågar göra saker ensam.
Det där med att jag trivs med att vara ensam och inte låter det hindra mig
från att göra saker som jag vill, är något jag är glad över.
Jag är en "passionerad" människa, vilket gör att jag lägger ner mycket tid på saker,
och går in för det varje dag.
Att jag hela tiden har den där längtan att lära mig nya saker, att jag hela tiden vill utvecklas,
det är faktiskt sånt jag är stolt över.
Jag tänker inte skämmas för det.
 
Och ni vet när en ville vara en sådan där tjej som alltid lyckas se snygg ut,
som alltid kan föra sig rätt. Sådana tjejer som aldrig lyckas spilla kaffe på sig själva
eller explodera en Ramlösa över hela sig, som i princip händer mig varje dag.
Som kan dansa sexigt på dansgolvet och pluta sådär rätt med munnen, är smala med rätt smink
och får män på fall.
Jag har så många gånger önskat att jag vore som de.
Men inte längre.

För hur jävla kul kan de ha?
Jag är i ganska bra fas i livet nu. Jag skäms inte för vem jag är.
Ibland kunde jag önska att min värmländska kunde låta lite mindre idiotisk,
men annars är jag rätt nöjd.
För jag har accepterat vem jag är och tycker nog att det duger rätt bra.
När jag försöker vara någon annan så blir jag ju mitt sämsta jag.
Tyst, blyg och tråkig och inte charmig alls.

Ibland kommer den ju fortfarande, den där osäkerheten och viljan att vara
som de "snygga tjejerna".
Men jag försöker då i alla fall tänka att jag har så jäkla mycket roligare
och är mer kick-ass än de.
Det måste helt enkelt vara roligare att dansa på borden till Barbie girl
än att åla sig runt en snygg snubbe utan så mycket hjärna till Sexy bitch.

Hang with me

Kômpser och partaj och annat blaj Kommentera
I lördags var jag iväg på fotboll och sen kalas och det är ju alltid lika kul.
Men det som var kul nu var att klasskompisar från socionomprogrammet var med
och det var så trevligt att träffa dem igen.
Många härliga diskussioner blir det.
Kanske kan man tycka att jag är en person som är uppblåst efter bekräftelse,
men jag blev så glad över kommentaren: "Fan vad grym du är!".
Det handlade om att jag spelade fotboll, lägger ner mycket tid och ni vet; KÖR!
 
Samma sak hände igår på fotbollsträningen, när vi pratade om onda axlar,
och att jag medger det något pinsamma att jag fick en inflammation i axeln av att
bära ett för tungt bokpaket. En fotbollskompis säger då att jag är så otroligt nördig.
Och det är jag -  och jag älsker't!
 
För att inte bli alltför självupptagen, så mår jag bra av sådana här egoboosts.
Jag försöker numera ta åt mig och omvandla det till "energi" som gör mig ännu bättre.
För några år sedan hade jag slagit bort det och antagligen tillåtit den elaka delen 
av hjärnan trycka ner mig.
Jag undviker sådant nu.

För jag är ju till exempel stolt över att jag är nörd.
Jag får ju hålla på med sånt som gör mig glad, vilket gör mitt liv roligare
och som får mig att bli bättre på saker!
Sedan att trollstavar som det inte går att trolla med kanske inte ger den magi man önskar
gör inget. Det är grymt ändå.
Jag kommer alltid vara tacksam för att min f.d. sambo gav mig möjligheten att blomma ut som nörd,
för det är nog ändå mitt rätta element.
För när man tar bort mitt bokläsande, mina podcasts som handlar om politik, när man
inte får lyssna på grym musik, då blir jag ett så oerhört mycket sämre jag.
 
Sedan det där med att jag skulle vara grym.
Jag är stolt över att jag vågar göra saker ensam.
Det där med att jag trivs med att vara ensam och inte låter det hindra mig
från att göra saker som jag vill, är något jag är glad över.
Jag är en "passionerad" människa, vilket gör att jag lägger ner mycket tid på saker,
och går in för det varje dag.
Att jag hela tiden har den där längtan att lära mig nya saker, att jag hela tiden vill utvecklas,
det är faktiskt sånt jag är stolt över.
Jag tänker inte skämmas för det.
 
Och ni vet när en ville vara en sådan där tjej som alltid lyckas se snygg ut,
som alltid kan föra sig rätt. Sådana tjejer som aldrig lyckas spilla kaffe på sig själva
eller explodera en Ramlösa över hela sig, som i princip händer mig varje dag.
Som kan dansa sexigt på dansgolvet och pluta sådär rätt med munnen, är smala med rätt smink
och får män på fall.
Jag har så många gånger önskat att jag vore som de.
Men inte längre.

För hur jävla kul kan de ha?
Jag är i ganska bra fas i livet nu. Jag skäms inte för vem jag är.
Ibland kunde jag önska att min värmländska kunde låta lite mindre idiotisk,
men annars är jag rätt nöjd.
För jag har accepterat vem jag är och tycker nog att det duger rätt bra.
När jag försöker vara någon annan så blir jag ju mitt sämsta jag.
Tyst, blyg och tråkig och inte charmig alls.

Ibland kommer den ju fortfarande, den där osäkerheten och viljan att vara
som de "snygga tjejerna".
Men jag försöker då i alla fall tänka att jag har så jäkla mycket roligare
och är mer kick-ass än de.
Det måste helt enkelt vara roligare att dansa på borden till Barbie girl
än att åla sig runt en snygg snubbe utan så mycket hjärna till Sexy bitch.
TMI = Too much information. Snodd från Nellon.

1. Vad har du på dig?
Mjukisbrallor i en trekvartsvariant och en t-shirt med EMO-tryck.

2. Hur lång är du?
Typ 1.72.

3. Några piercingar?
Nej. 
 
4. OTP (one true paring)?
Augustus och Hazel. Tris och Four. Och naturligtvis Bella och Edward.

5. Favoritprogram/tv-serie?
Orange is the new black, West wing, House of cards, New girl, Suits, Six feet under...
Alltså, listan kan göras oändlig.

6. Favoritartist/band?
Oasis. och just nu Tove Lo.

7. Någonting du saknar?
Hångla. Behöver hångla.

8. Favoritlåt? 
At the moment: Paradise - Tove Lo.
 
9. Hur gammal är du?
25. Fyller det oerhört dyra året 26 i november. 

10. Favoritskådespelare?
 Kevin Spacey och Emma Stone.

11. Favoritfärg?
Har en liten tjusning till orange.

12. Hög eller låg musik?
Hög! Musik ska skaka och vibrera, kännas!

13. Senaste boken du läst?
The statistical probability of love at first sight - Jennifer E Smith

14. Vad läser du just nu?
Hatet - Maria Sveland

15. Senaste programmet du såg?
Flator på SVT Flow.
 
16. Favoritmat?
Stekt fläsk med bruna bönor. Bonnigt - I know.

17. Plats du vill besöka?
USA. Typ hela jäkla landet.

18. Sista platsen du besökte?
Norrköping, av alla ställen.

19. Favoritsötsak?
Morotskaka. Tantigt, I know.
 
20. Senaste sporten du spelade?
Amerikansk fotboll. Älskert!

TMI-taggen

Kômpser och partaj och annat blaj Kommentera
TMI = Too much information. Snodd från Nellon.

1. Vad har du på dig?
Mjukisbrallor i en trekvartsvariant och en t-shirt med EMO-tryck.

2. Hur lång är du?
Typ 1.72.

3. Några piercingar?
Nej. 
 
4. OTP (one true paring)?
Augustus och Hazel. Tris och Four. Och naturligtvis Bella och Edward.

5. Favoritprogram/tv-serie?
Orange is the new black, West wing, House of cards, New girl, Suits, Six feet under...
Alltså, listan kan göras oändlig.

6. Favoritartist/band?
Oasis. och just nu Tove Lo.

7. Någonting du saknar?
Hångla. Behöver hångla.

8. Favoritlåt? 
At the moment: Paradise - Tove Lo.
 
9. Hur gammal är du?
25. Fyller det oerhört dyra året 26 i november. 

10. Favoritskådespelare?
 Kevin Spacey och Emma Stone.

11. Favoritfärg?
Har en liten tjusning till orange.

12. Hög eller låg musik?
Hög! Musik ska skaka och vibrera, kännas!

13. Senaste boken du läst?
The statistical probability of love at first sight - Jennifer E Smith

14. Vad läser du just nu?
Hatet - Maria Sveland

15. Senaste programmet du såg?
Flator på SVT Flow.
 
16. Favoritmat?
Stekt fläsk med bruna bönor. Bonnigt - I know.

17. Plats du vill besöka?
USA. Typ hela jäkla landet.

18. Sista platsen du besökte?
Norrköping, av alla ställen.

19. Favoritsötsak?
Morotskaka. Tantigt, I know.
 
20. Senaste sporten du spelade?
Amerikansk fotboll. Älskert!
Många verkar impade av att jag lägger ner en hel del tid på min favvosyssla
för tillfället - amerikansk fotboll.
Det här med att jag åker ca två timmar tåg för varje träning,
men kanske framförallt all dötid före och efter träning. Ett träningspass på två timmar
är i tid för mig ca 5 timmar.

Hur jag orkar?

1. Jag älskar amerikansk fotboll. Det är något av det roligaste jag vet.

2. När jag väl har bestämt mig för något gör jag det helhjärtat. Jag började ju med det här
för att jag verkligen ville, då är det bara att pallra sig dit. När det gäller sånt man tycker om
finns det inga begränsningar.

3. Det sociala. Jag tycker verkligen om de där brudarna! Jag lär känna nytt fôlk
och skapar större nätverk. Lär mig massor av saker.

4. Det här med att det blir ett projekt - det är bara bra för mig.
Det finns inga ursäkter. Träningsväskan måste packas på morgonen.
Efter jobbet går man till tåget. När man väl sitter på tåget finns ingen återvändo.
Väldigt bra för en sån ingrodd latmask som jag.

5. Det är min livlina just nu. Om jag inte hade den här fantastiska sporten att se fram emot 
och längta efter hade jag avskytt Arvika vid det här laget.
Den här staden har gett mig jättemycket. Jag flyttade till min första egna lägenhet här (16 bast),
hade en underbar gymnasietid, blev "vuxen", delade ett liv med en bra person,
här har jag mitt underbara jobb etc.
Nu känner jag mig dock lite instängd. Känner alldeles för få människor, staden känns klaustrofobisk,
för de människor man "känner" är heller inte de man vill springa på. 
Plus att en del av de jag kände här tidigare inte vill ha med mig att göra, vilket jag förstår.
Jag behöver vidare.
Så de där två träningsdagarna i veckan jag kommer till Karlstad är som en livlina för mig.
Räddar mig från mitt tråkiga vardagliga liv.

Jo, det är dags att flytta till Karlstad.
Hoppas det kommer en fantastisk lägenhet snart.

Something I need

Kômpser och partaj och annat blaj Kommentera
Många verkar impade av att jag lägger ner en hel del tid på min favvosyssla
för tillfället - amerikansk fotboll.
Det här med att jag åker ca två timmar tåg för varje träning,
men kanske framförallt all dötid före och efter träning. Ett träningspass på två timmar
är i tid för mig ca 5 timmar.

Hur jag orkar?

1. Jag älskar amerikansk fotboll. Det är något av det roligaste jag vet.

2. När jag väl har bestämt mig för något gör jag det helhjärtat. Jag började ju med det här
för att jag verkligen ville, då är det bara att pallra sig dit. När det gäller sånt man tycker om
finns det inga begränsningar.

3. Det sociala. Jag tycker verkligen om de där brudarna! Jag lär känna nytt fôlk
och skapar större nätverk. Lär mig massor av saker.

4. Det här med att det blir ett projekt - det är bara bra för mig.
Det finns inga ursäkter. Träningsväskan måste packas på morgonen.
Efter jobbet går man till tåget. När man väl sitter på tåget finns ingen återvändo.
Väldigt bra för en sån ingrodd latmask som jag.

5. Det är min livlina just nu. Om jag inte hade den här fantastiska sporten att se fram emot 
och längta efter hade jag avskytt Arvika vid det här laget.
Den här staden har gett mig jättemycket. Jag flyttade till min första egna lägenhet här (16 bast),
hade en underbar gymnasietid, blev "vuxen", delade ett liv med en bra person,
här har jag mitt underbara jobb etc.
Nu känner jag mig dock lite instängd. Känner alldeles för få människor, staden känns klaustrofobisk,
för de människor man "känner" är heller inte de man vill springa på. 
Plus att en del av de jag kände här tidigare inte vill ha med mig att göra, vilket jag förstår.
Jag behöver vidare.
Så de där två träningsdagarna i veckan jag kommer till Karlstad är som en livlina för mig.
Räddar mig från mitt tråkiga vardagliga liv.

Jo, det är dags att flytta till Karlstad.
Hoppas det kommer en fantastisk lägenhet snart.