Jag är snart 26,5 år.
Det är ingen hemlighet att jag har lite åldersnoja, när åren går i rasande 
fart mot 30.
De som inte känner mig vill gärna förklara att jag i min unga ålder inte 
vet särskilt mycket.
De som känner mig väl säger att jag är alldeles för gammal för min ålder.
Och någonstans där så är jag i mitten, för jag tror ju inte att siffror säger
så mycket om ålder eller kunskap.
 
Jag börjar känna mig själv ganska bra.
T.ex. är jag en person som är ganska bra på att sluta älta jobbiga saker.
När livet är jobbigt och jag är ledsen, brukar jag dela in livet i en 3-veckors period.
Under de tre veckorna får jag älta, gnälla och gråta.
Men jag vet också att ett avsnitt av Friday Night Lights alltid gör mig lite gladare,
men om jag vill slappna av alldeles fullständigt måste jag försjunka mig
i en bok och läsa. Just för det är då jag kan släppa alla andra tankar
och hamna i en annan värld som är mer intressant än min egen.

Jag vet att när jag ska ta stora beslut behöver jag grubbla en del.
Stapla upp fördelar och nackdelar i huvudet, tänka mig in i hur jag
skulle hantera alla nya situationer och känna lite med magen.
Jag vet att när jag behöver grubbla allra mest är
Your hand in mine med Explosions in the sky det jag ska ha i lurarna.

Jag vet också att jag är rätt stark, men att jag inte hade varit det
om jag inte hade haft bra människor runt omkring mig.
Det har varit tur ibland att jag har hamnat på rätt plats vid rätt tidpunkt,
men ibland har jag också varit bra på att ta tillfällen i akt.
Jag vet också att jag är i ett större behov av bekräftelse än vad jag vill erkänna
och att jag blir jätteglad inombords när jag får höra att jag gör någonting bra.
Men då är det väldigt viktigt att man menar det och inte säger det för sakens skull.
För ibland är det jobbigt att vara stark, rak och säga vad man tycker,
för ibland blir folk så arga och jag får motta många slag,
men jag skulle heller inte klara av att vara på något annat sätt.
Det är så himla svårt för mig att vara neutral, jag gillar att ha principer,
de vägleder mig väldigt bra på livets stig.

Samtidigt vet jag att livet och dess händelser aldrig är svartvita,
utan snarare 50 nyanser av grått.
I de där nyanserna behöver man jobba med sig själv,
jag är nämligen övertygad om att livet går ut på det.
Försöka hitta det bästa med en själv, klura ut vad man vill,
analysera vad man gör och varför det är så.
Det är ofta jättejobbigt, men samtidigt fantastiskt,
för istället för två ögon börjar man se med flera.
 
I vissa sammanhang tar jag mycket plats och kan vara riktigt rapp i käften
(som för övrigt har räddat mig många gånger).
Ibland är jag väldigt avvaktande och iakttaganden och älskar att analysera människor 
i ett rum. När man börjar göra det så leder det också till aha-upplevelserna
hur och varför man reagerar som man själv gör.
Man är alltid en del av ett sammanhang.

Jag vet också att det som är en styrka, 
också är min största svaghet, 
och det är mitt kontrollbehov.
Jag tycker om att styra mitt liv, att påverka det som händer mig.
Det gör ofta att jag stark och modig, att jag klarar ta svåra beslut.
Men ibland leder kontrollen till att jag inte vågar släppa taget
och antagligen missar många härliga roliga stunder,
för att jag vill veta vad jag har att förvänta mig.
Det är också kontrollbehovet som gör att jag har så svårt med känslor och relationer.
Att ge mig hän. 
För vad andra människor känner är ju alldeles omöjligt att kontrollera
och det gör att jag känner mig svag.
Och svag känns som ett misslyckande, fast jag vet att sanningen är en annan.
Men när jag inte kan kontrollera kan jag så ofta känna mig kvävd
och alldeles ensam i tvåsamheten och jag behöver slå mig bort,
för annars blir jag så ledsen.

Som människa går jag för 100 procent.
I relaitioner, i arbete, i studier, i fritidsaktiviteter.
Jag jobbar med mig sjäv varje dag.
Att våga, att hitta nytt, utmana mig själv.
Så jag tycker att jag känner mig själv rätt bra.
Framförallt vet jag att jag aldrig kommer bli färdig,
men att jag älskar livet som det är alldeles nu.
 
 

Här och nu

Kômpser och partaj och annat blaj Kommentera
Jag är snart 26,5 år.
Det är ingen hemlighet att jag har lite åldersnoja, när åren går i rasande 
fart mot 30.
De som inte känner mig vill gärna förklara att jag i min unga ålder inte 
vet särskilt mycket.
De som känner mig väl säger att jag är alldeles för gammal för min ålder.
Och någonstans där så är jag i mitten, för jag tror ju inte att siffror säger
så mycket om ålder eller kunskap.
 
Jag börjar känna mig själv ganska bra.
T.ex. är jag en person som är ganska bra på att sluta älta jobbiga saker.
När livet är jobbigt och jag är ledsen, brukar jag dela in livet i en 3-veckors period.
Under de tre veckorna får jag älta, gnälla och gråta.
Men jag vet också att ett avsnitt av Friday Night Lights alltid gör mig lite gladare,
men om jag vill slappna av alldeles fullständigt måste jag försjunka mig
i en bok och läsa. Just för det är då jag kan släppa alla andra tankar
och hamna i en annan värld som är mer intressant än min egen.

Jag vet att när jag ska ta stora beslut behöver jag grubbla en del.
Stapla upp fördelar och nackdelar i huvudet, tänka mig in i hur jag
skulle hantera alla nya situationer och känna lite med magen.
Jag vet att när jag behöver grubbla allra mest är
Your hand in mine med Explosions in the sky det jag ska ha i lurarna.

Jag vet också att jag är rätt stark, men att jag inte hade varit det
om jag inte hade haft bra människor runt omkring mig.
Det har varit tur ibland att jag har hamnat på rätt plats vid rätt tidpunkt,
men ibland har jag också varit bra på att ta tillfällen i akt.
Jag vet också att jag är i ett större behov av bekräftelse än vad jag vill erkänna
och att jag blir jätteglad inombords när jag får höra att jag gör någonting bra.
Men då är det väldigt viktigt att man menar det och inte säger det för sakens skull.
För ibland är det jobbigt att vara stark, rak och säga vad man tycker,
för ibland blir folk så arga och jag får motta många slag,
men jag skulle heller inte klara av att vara på något annat sätt.
Det är så himla svårt för mig att vara neutral, jag gillar att ha principer,
de vägleder mig väldigt bra på livets stig.

Samtidigt vet jag att livet och dess händelser aldrig är svartvita,
utan snarare 50 nyanser av grått.
I de där nyanserna behöver man jobba med sig själv,
jag är nämligen övertygad om att livet går ut på det.
Försöka hitta det bästa med en själv, klura ut vad man vill,
analysera vad man gör och varför det är så.
Det är ofta jättejobbigt, men samtidigt fantastiskt,
för istället för två ögon börjar man se med flera.
 
I vissa sammanhang tar jag mycket plats och kan vara riktigt rapp i käften
(som för övrigt har räddat mig många gånger).
Ibland är jag väldigt avvaktande och iakttaganden och älskar att analysera människor 
i ett rum. När man börjar göra det så leder det också till aha-upplevelserna
hur och varför man reagerar som man själv gör.
Man är alltid en del av ett sammanhang.

Jag vet också att det som är en styrka, 
också är min största svaghet, 
och det är mitt kontrollbehov.
Jag tycker om att styra mitt liv, att påverka det som händer mig.
Det gör ofta att jag stark och modig, att jag klarar ta svåra beslut.
Men ibland leder kontrollen till att jag inte vågar släppa taget
och antagligen missar många härliga roliga stunder,
för att jag vill veta vad jag har att förvänta mig.
Det är också kontrollbehovet som gör att jag har så svårt med känslor och relationer.
Att ge mig hän. 
För vad andra människor känner är ju alldeles omöjligt att kontrollera
och det gör att jag känner mig svag.
Och svag känns som ett misslyckande, fast jag vet att sanningen är en annan.
Men när jag inte kan kontrollera kan jag så ofta känna mig kvävd
och alldeles ensam i tvåsamheten och jag behöver slå mig bort,
för annars blir jag så ledsen.

Som människa går jag för 100 procent.
I relaitioner, i arbete, i studier, i fritidsaktiviteter.
Jag jobbar med mig sjäv varje dag.
Att våga, att hitta nytt, utmana mig själv.
Så jag tycker att jag känner mig själv rätt bra.
Framförallt vet jag att jag aldrig kommer bli färdig,
men att jag älskar livet som det är alldeles nu.