Igår vaknade jag pigg, tog det tidiga tåget, förundrades av värmland,
såg fram emot min semester och kände mig lycklig.
Jag är rätt bra på det numer, att se det fina i stunden.

Men det här året är också mitt mest tudelade år.
Jag är uppe, jag är nere.
Jag är lycklig, jag är ledsen.
Jag vet precis vad jag vill, jag fylls av tvivel.

Livet är såhär, men jag är ovan.
Jag som alltid är trygg och finner mig i det mesta.
Jag har glömt den här grubbliga sidan av mig, kanske
för att det är flera år sedan jag var såhär.
 
Samtidigt är det ett år jag har utmanat mig själv
utan dess like.
Där kontrollbehovet bara har fått sprängts om och om igen.
Och det kanske är så, att det tär på en,
även om det är fint och lärorikt på många sätt.
 
Jag umgås med så fina människor, som gör mig lycklig,
som gör att grubblandet mindre.
Men ibland är jag sliten och tänker att jag behöver vara ensam,
ha en helg utan en enda planering,
utan någon fotbollsmatch.
Men sedan sitter jag hemma och känner mig alldeles avgrundens ensam
och funderar på den riktning jag styr livet.

Sedan ska man inte förringa att det snart är sommar,
semesterlängtet kommer och då finns det andra saker som blir tyngre.
Jag jobbar mycket med mig själv och hitta min roll just nu,
känns lite som tonåren fast på jobbet,
och hur jobbigt var det inte att vara tonåring egentligen?
Gå tillbaka till den tiden och placera mig ungefär där.
Så vet ni vart jag befinner mig.
Fast bättre och lyckligare, men med samma toppar och dalar.

To take care of my self again

Kômpser och partaj och annat blaj Kommentera
Igår vaknade jag pigg, tog det tidiga tåget, förundrades av värmland,
såg fram emot min semester och kände mig lycklig.
Jag är rätt bra på det numer, att se det fina i stunden.

Men det här året är också mitt mest tudelade år.
Jag är uppe, jag är nere.
Jag är lycklig, jag är ledsen.
Jag vet precis vad jag vill, jag fylls av tvivel.

Livet är såhär, men jag är ovan.
Jag som alltid är trygg och finner mig i det mesta.
Jag har glömt den här grubbliga sidan av mig, kanske
för att det är flera år sedan jag var såhär.
 
Samtidigt är det ett år jag har utmanat mig själv
utan dess like.
Där kontrollbehovet bara har fått sprängts om och om igen.
Och det kanske är så, att det tär på en,
även om det är fint och lärorikt på många sätt.
 
Jag umgås med så fina människor, som gör mig lycklig,
som gör att grubblandet mindre.
Men ibland är jag sliten och tänker att jag behöver vara ensam,
ha en helg utan en enda planering,
utan någon fotbollsmatch.
Men sedan sitter jag hemma och känner mig alldeles avgrundens ensam
och funderar på den riktning jag styr livet.

Sedan ska man inte förringa att det snart är sommar,
semesterlängtet kommer och då finns det andra saker som blir tyngre.
Jag jobbar mycket med mig själv och hitta min roll just nu,
känns lite som tonåren fast på jobbet,
och hur jobbigt var det inte att vara tonåring egentligen?
Gå tillbaka till den tiden och placera mig ungefär där.
Så vet ni vart jag befinner mig.
Fast bättre och lyckligare, men med samma toppar och dalar.