Jag är helt ODUGLIG när det kommer till hushållssysslor/vad som helst som kräver något praktiskt "med händerna". Så Johanna kom hit, fixade rullgardin, lampa och dammsugarpåsar. 

Vissa säger att jag är ett behov av en man. 
Själv säger jag att jag hellre är beroende av en finne än en man. 



This is what makes us Girls

Kômpser och partaj och annat blaj Kommentera
Jag är helt ODUGLIG när det kommer till hushållssysslor/vad som helst som kräver något praktiskt "med händerna". Så Johanna kom hit, fixade rullgardin, lampa och dammsugarpåsar. 

Vissa säger att jag är ett behov av en man. 
Själv säger jag att jag hellre är beroende av en finne än en man. 



Ligger under täcket, längtar efter kaffet och råggröten, 
som har blivit min nya favorit.
Jag har haft ett träningsförbud som från början var jobbigt, för det nästan sprattlade i benen,
och huvudet fick ta slag för att varenda muskel tynade bort.
Andra veckan av förbud var härlig, vilket tyder på att träning är en färskvara och
att latmasken är rätt ingrodd. Livsfarligt med andra ord.

Jag börjar dock bli lättad, se ljuset i tunneln,
att den tunga försäsongen snart är förbi, att de sena träningspassen blir färre,
och att jag nu kommer kunna träna efter jobbet istället.
För jag tror det kan vara anledningen till att jag så ofta har varit förkyld.
Det finns aldrig tid till återhämtning. 
Jag har väl snittat runt 6 timmars sömn på vardagarna när vi har haft så sena träningspass,
eftersom jag pendlar til jobbet och det blir många tidiga morgnar.
Men i april blir det bara sena onsdagar och det känns skönt.

När jag blev sjuk släppte jag allt.
Med 90% arbetsstid, 50% pluggtid och 8-10 timmar träningstid
har jag levt ett liv på schema.
Schemat höll ju inte riktigt måttet när jag spenderade massor av tid av att sova,
ha så täppta bihålor så att tårarna sprutade och energi lika med noll.
Så jag ligger ju efter i plugget just nu och är inte alls motiverad att påbörja
en fiktiv utvärdering och analysera den.
Jag har varken läst eller skrivit och allt måste göras idag.
Haha liksom.
Och jag måste påminna mig själv om att om en ska uppnå sina drömmar måste 
en jobba hårt och det är det jag får göra nu.
(Jag har valt det här själv, men ibland måste jag bara få tycka synd om mig själv)
 
Imorgon ska jag dessutom spela någon form av träningsmatch
och jag kommer väl ha nerver av kex.
Ni vet när det bara är smulor kvar?

Mest av allt vill jag bara läsa Stjärnor utan svindel,
för jag tycker den är så bra,
och se några avsnitt av House of Cards,
men det får väl helt enkelt bli effektstudier som cirkulerar i den här hjärnan idag.
Kul.

Anti-hero

Kômpser och partaj och annat blaj En kommentar
Ligger under täcket, längtar efter kaffet och råggröten, 
som har blivit min nya favorit.
Jag har haft ett träningsförbud som från början var jobbigt, för det nästan sprattlade i benen,
och huvudet fick ta slag för att varenda muskel tynade bort.
Andra veckan av förbud var härlig, vilket tyder på att träning är en färskvara och
att latmasken är rätt ingrodd. Livsfarligt med andra ord.

Jag börjar dock bli lättad, se ljuset i tunneln,
att den tunga försäsongen snart är förbi, att de sena träningspassen blir färre,
och att jag nu kommer kunna träna efter jobbet istället.
För jag tror det kan vara anledningen till att jag så ofta har varit förkyld.
Det finns aldrig tid till återhämtning. 
Jag har väl snittat runt 6 timmars sömn på vardagarna när vi har haft så sena träningspass,
eftersom jag pendlar til jobbet och det blir många tidiga morgnar.
Men i april blir det bara sena onsdagar och det känns skönt.

När jag blev sjuk släppte jag allt.
Med 90% arbetsstid, 50% pluggtid och 8-10 timmar träningstid
har jag levt ett liv på schema.
Schemat höll ju inte riktigt måttet när jag spenderade massor av tid av att sova,
ha så täppta bihålor så att tårarna sprutade och energi lika med noll.
Så jag ligger ju efter i plugget just nu och är inte alls motiverad att påbörja
en fiktiv utvärdering och analysera den.
Jag har varken läst eller skrivit och allt måste göras idag.
Haha liksom.
Och jag måste påminna mig själv om att om en ska uppnå sina drömmar måste 
en jobba hårt och det är det jag får göra nu.
(Jag har valt det här själv, men ibland måste jag bara få tycka synd om mig själv)
 
Imorgon ska jag dessutom spela någon form av träningsmatch
och jag kommer väl ha nerver av kex.
Ni vet när det bara är smulor kvar?

Mest av allt vill jag bara läsa Stjärnor utan svindel,
för jag tycker den är så bra,
och se några avsnitt av House of Cards,
men det får väl helt enkelt bli effektstudier som cirkulerar i den här hjärnan idag.
Kul.
För första gången i mitt liv har jag blivit sjukskriven.
Att få en tid på vårdcentralen är dock ett mission impossible, 
men är alltså ordinerad vila i en vecka till och alltså sjukskriven med läkarintyg.
Känns jättemärkligt och trist.
Men mina bihålor is killing me och jag vill bara bli frisk och få träna.
Framförallt slippa att vara förkyld ett tag, i alla fall fram till hösten.

Den här veckan spenderas alltså i hemmet.
Jag läser när jag orkar, tittar på tv-serier när jag orkar,
sover ofta flera timmar om dagen
och äter när jag har tråkigt (en dålig last jag har).
Jag dricker kaffe i mängder och oroar mig för vilken katastrofal lön jag kommer ha nästa månad,
med tjänstledighet och sjukdagar.

När en spenderar så här mycket tid hemma tänker jag på hur mycket jag tycker om mitt hem.
Min, enligt mig, jättefina lägenhet i den fantastiska staden i Värmland.
Tänker hur spännande det kommer bli när jag ska gå tillbaka och tänka
på vilken epok i mitt liv just den här lägenheten hade.
För jag delar in mitt liv lite så, i mina hem, för de har ju varit olika pusselbitar i mitt liv.
Min första etta på gymnasiet på 17 kvadrat, där jag festade för första gången,
för första gången stod på egna ben, hade en så rolig period och jag hade mitt första
egna hem, med mormors urgamla bäddsoffa och ett hemmagjort köksbord.
Ett "kök" med två kokplattor utan köksfläkt och där micron exploderade.

Sedan flyttade jag till ett kollektiv, med människor jag älskade,
men de jobbade skift på industri, jag blev galen, lägenheten var sunkig 
och jag slaggade lite varstans det fanns plats. Jag hängde med fina människor på den tiden,
och hängde alltmer i ett popkollektiv med människor som alltid kommer finnas 
i mitt hjärta. Vi lyssnade på indiepop, rökte Lucky Strike och sjöng Shoreline
och det är en tid jag är glad för att jag har upplevt.
 
Jag kom in på universitetet i Karlstad och fick hyra min äldsta barndomsväns 
lägenhet på Rud. Det var en fin lägenhet, jag trivdes på Rud, hade en bra ost- och
vinkväll med mina nya vänner, men framförallt var jag alldeles för nykär och spenderade inte
tillräckligt med tid där. Plus ganska deppig för att jag tappade bort många andra vänner
och att jag hade känslor överallt som jag inte kunde hantera.
Både förhållande, livskris och så vidare.

Sedan blev jag sambo och flyttade in i en lyxlägenhet med bastu och kakelugn.
Det var utvecklande år. Där spenderade jag både mina gladaste och de mest ledsna stunderna.
Jag blev vuxen. Kanske för tidigt.
Det var en plats jag växte något alldeles otroligt, men också på många sätt krympte alldeles
förfärligt. Jag delade fina år med fin person, men det var inte rätt.
Jag sa hejdå utan att vända mig om, och lyxlägenhet eller inte,
så ville jag inte spendera mer tid där.
En epok i mitt liv var helt enkelt färdig.

Inget avslutat utan en ny början.
Flyttade till en trea på alldeles egna hand, fick ett biblioteksrum 
(vilket var en dröm!) och var glad och lättad.
Det nya livet var på gång.
Tillbaka till scratch, börja forma om, lista ut vad jag ville.
Jag tänkte på mig, mig, mig och det var förträffligt att göra det.
Men precis som mamma sa att hon trodde, så var det bara en avstickare i livet,
för jag skulle vidare och lämna livet som Arvikabo bakom mig.

Så är vi här nu.
På Herrhagen, med högt till tak och fönster där regnet smattrar när det häver ner.
Här som det känns som att det var skönt att komma hem, där jag känner mig tillfreds,
där jag än så länge mest har känt mig lugn, glad och nöjd.

Fördelen med att vara sjuk - en uppskattar det där stället en ligger och är sjuk på.

Money on my mind

Kômpser och partaj och annat blaj Kommentera
För första gången i mitt liv har jag blivit sjukskriven.
Att få en tid på vårdcentralen är dock ett mission impossible, 
men är alltså ordinerad vila i en vecka till och alltså sjukskriven med läkarintyg.
Känns jättemärkligt och trist.
Men mina bihålor is killing me och jag vill bara bli frisk och få träna.
Framförallt slippa att vara förkyld ett tag, i alla fall fram till hösten.

Den här veckan spenderas alltså i hemmet.
Jag läser när jag orkar, tittar på tv-serier när jag orkar,
sover ofta flera timmar om dagen
och äter när jag har tråkigt (en dålig last jag har).
Jag dricker kaffe i mängder och oroar mig för vilken katastrofal lön jag kommer ha nästa månad,
med tjänstledighet och sjukdagar.

När en spenderar så här mycket tid hemma tänker jag på hur mycket jag tycker om mitt hem.
Min, enligt mig, jättefina lägenhet i den fantastiska staden i Värmland.
Tänker hur spännande det kommer bli när jag ska gå tillbaka och tänka
på vilken epok i mitt liv just den här lägenheten hade.
För jag delar in mitt liv lite så, i mina hem, för de har ju varit olika pusselbitar i mitt liv.
Min första etta på gymnasiet på 17 kvadrat, där jag festade för första gången,
för första gången stod på egna ben, hade en så rolig period och jag hade mitt första
egna hem, med mormors urgamla bäddsoffa och ett hemmagjort köksbord.
Ett "kök" med två kokplattor utan köksfläkt och där micron exploderade.

Sedan flyttade jag till ett kollektiv, med människor jag älskade,
men de jobbade skift på industri, jag blev galen, lägenheten var sunkig 
och jag slaggade lite varstans det fanns plats. Jag hängde med fina människor på den tiden,
och hängde alltmer i ett popkollektiv med människor som alltid kommer finnas 
i mitt hjärta. Vi lyssnade på indiepop, rökte Lucky Strike och sjöng Shoreline
och det är en tid jag är glad för att jag har upplevt.
 
Jag kom in på universitetet i Karlstad och fick hyra min äldsta barndomsväns 
lägenhet på Rud. Det var en fin lägenhet, jag trivdes på Rud, hade en bra ost- och
vinkväll med mina nya vänner, men framförallt var jag alldeles för nykär och spenderade inte
tillräckligt med tid där. Plus ganska deppig för att jag tappade bort många andra vänner
och att jag hade känslor överallt som jag inte kunde hantera.
Både förhållande, livskris och så vidare.

Sedan blev jag sambo och flyttade in i en lyxlägenhet med bastu och kakelugn.
Det var utvecklande år. Där spenderade jag både mina gladaste och de mest ledsna stunderna.
Jag blev vuxen. Kanske för tidigt.
Det var en plats jag växte något alldeles otroligt, men också på många sätt krympte alldeles
förfärligt. Jag delade fina år med fin person, men det var inte rätt.
Jag sa hejdå utan att vända mig om, och lyxlägenhet eller inte,
så ville jag inte spendera mer tid där.
En epok i mitt liv var helt enkelt färdig.

Inget avslutat utan en ny början.
Flyttade till en trea på alldeles egna hand, fick ett biblioteksrum 
(vilket var en dröm!) och var glad och lättad.
Det nya livet var på gång.
Tillbaka till scratch, börja forma om, lista ut vad jag ville.
Jag tänkte på mig, mig, mig och det var förträffligt att göra det.
Men precis som mamma sa att hon trodde, så var det bara en avstickare i livet,
för jag skulle vidare och lämna livet som Arvikabo bakom mig.

Så är vi här nu.
På Herrhagen, med högt till tak och fönster där regnet smattrar när det häver ner.
Här som det känns som att det var skönt att komma hem, där jag känner mig tillfreds,
där jag än så länge mest har känt mig lugn, glad och nöjd.

Fördelen med att vara sjuk - en uppskattar det där stället en ligger och är sjuk på.