Våren är försenad.
Jag är glad över att solen äntligen strålar och att det är ljust på morgonen på väg till tåget.
Tacksam över att det inte alltid är nattsvart.
Men jag är ledsen över att våren i år tar lite väl god tid på sig
och levererar 15 minusgrader i slutet på mars och att snön ligger kvar på marken.
 
Det är inte bara för att gräspremiären väntar och fotbollsnerverna ökar.
Men livet är lite som min hud just nu, torr med klåda, ibland sår.
Som att livet är ett eksem liksom.
Det kliar och kliar och man förstår inte riktigt varför, och man försöker smörja,
plåstra om och vårda, men det släpper inte riktigt.
 
Jag vet ju att livet egentligen händer nu, men det är ändå som att det väntar på någonting.
 
Jag är ganska kreativ just nu.
Är i behov av ord.
Både att läsa och skriva dem.
Men som ofta i dessa perioder är det något som skaver.
Det är därför det finns vissa saker som måste in, få läsa vad andra känner,
precis som vissa saker måste ut.
Bläcket på pappret.
Det är inte känslor all over the place men det är känslor som inte hör hemma någonstans.
 
Jag är lite sliten, lite trött, lite låg.
Jag väntar på att våren ska bryta ut, så det kan bli spralliga ben på riktigt,
så det inte gör någonting om man inte kan kontrollera vart dom ska.
Det vore skönt att göra och inte vänta.
Att leva livet nu så att säga.
Utan torrhet, utan klåda, utan att behöva vårda.
 

Vår?

Kômpser och partaj och annat blaj Kommentera
Våren är försenad.
Jag är glad över att solen äntligen strålar och att det är ljust på morgonen på väg till tåget.
Tacksam över att det inte alltid är nattsvart.
Men jag är ledsen över att våren i år tar lite väl god tid på sig
och levererar 15 minusgrader i slutet på mars och att snön ligger kvar på marken.
 
Det är inte bara för att gräspremiären väntar och fotbollsnerverna ökar.
Men livet är lite som min hud just nu, torr med klåda, ibland sår.
Som att livet är ett eksem liksom.
Det kliar och kliar och man förstår inte riktigt varför, och man försöker smörja,
plåstra om och vårda, men det släpper inte riktigt.
 
Jag vet ju att livet egentligen händer nu, men det är ändå som att det väntar på någonting.
 
Jag är ganska kreativ just nu.
Är i behov av ord.
Både att läsa och skriva dem.
Men som ofta i dessa perioder är det något som skaver.
Det är därför det finns vissa saker som måste in, få läsa vad andra känner,
precis som vissa saker måste ut.
Bläcket på pappret.
Det är inte känslor all over the place men det är känslor som inte hör hemma någonstans.
 
Jag är lite sliten, lite trött, lite låg.
Jag väntar på att våren ska bryta ut, så det kan bli spralliga ben på riktigt,
så det inte gör någonting om man inte kan kontrollera vart dom ska.
Det vore skönt att göra och inte vänta.
Att leva livet nu så att säga.
Utan torrhet, utan klåda, utan att behöva vårda.