Vi måste ta debatten.
En mening man har har hört de senaste åren.
Debatten har hörts.
Igår vandrade nazister på våra gator.
Debatten har vandrat väldigt långt högerut.
 
I en av våra stormakter kan en president säga "grab them by the pussy".
Ett parti som stiger och stiger i svenska opinionsmätningar kan man utmana aborträtten
och förbjuda dubbla medborgarskap.
Ett parti som skiljer på människor genom ett ursprung.
 
Politiker tar debatten.
Trots det var personer rädda för att gå ut igår.
Påminnelsen om marscherande kängor fanns där.
Någon form av skräck att det här händer igen.
 
Kanske handlar det inte om att ta debatten.
Kanske handlar det om att se sina rädslor i vitögat.
Att man ser att saker har blivit sämre, eller att man är rädd för att saker blir sämre,
och att man bara är som maänniskor allmänt är och vill hitta snabba lösningar.
Lösningar som är lättast att hitta utanför oss själva,
och istället skylla på någon annan.
 
Om två veckor gäller det att inte vara rädd.
Att inte skylla på någon annan.
Inte att ta debatten, utan att göra en aktiv handling.
Min överygelse är att det finns lösningar för ett bättre samhälle,
där man inkludera alla,
där man inte skyller på någon annan.
Där vi gör saker tillsammans.
 
Vi måste rösta, vi måste manifistera, vi måste protestera.
Vi måste handla, göra.
Och det nu.

Veckans betraktelser v. 34

Kômpser och partaj och annat blaj Kommentera
Vi måste ta debatten.
En mening man har har hört de senaste åren.
Debatten har hörts.
Igår vandrade nazister på våra gator.
Debatten har vandrat väldigt långt högerut.
 
I en av våra stormakter kan en president säga "grab them by the pussy".
Ett parti som stiger och stiger i svenska opinionsmätningar kan man utmana aborträtten
och förbjuda dubbla medborgarskap.
Ett parti som skiljer på människor genom ett ursprung.
 
Politiker tar debatten.
Trots det var personer rädda för att gå ut igår.
Påminnelsen om marscherande kängor fanns där.
Någon form av skräck att det här händer igen.
 
Kanske handlar det inte om att ta debatten.
Kanske handlar det om att se sina rädslor i vitögat.
Att man ser att saker har blivit sämre, eller att man är rädd för att saker blir sämre,
och att man bara är som maänniskor allmänt är och vill hitta snabba lösningar.
Lösningar som är lättast att hitta utanför oss själva,
och istället skylla på någon annan.
 
Om två veckor gäller det att inte vara rädd.
Att inte skylla på någon annan.
Inte att ta debatten, utan att göra en aktiv handling.
Min överygelse är att det finns lösningar för ett bättre samhälle,
där man inkludera alla,
där man inte skyller på någon annan.
Där vi gör saker tillsammans.
 
Vi måste rösta, vi måste manifistera, vi måste protestera.
Vi måste handla, göra.
Och det nu.
Hösten kom över en natt.
Den svalare luften som för mig har varit efterlängtad.
En vecka då solen har strålat men luften har varit frisk.
När du har öppnat fönstret i sovrummet och faktiskt fått en vinpust,
istället för att begravas i den kvava luften.
 
Jag vet inte om jag drabbades av värmeslag under sommaren, men få saker var sig likt.
Semestern bara sprang förbi och rastlösheten fann ingen ro.
Nog berodde det på aktiviteter och fotbollsspelande och allt som var i ett töcken efter ett SM-guld,
men det var också något annat.
Som att allt sprang, att jag sprang, jag som är den som tycker om att gå.
 
Men så kom hösten.
Eller kanske var det att min bästis kom hit med sin hundvalp.
Att vi åt indisk mat, drack rödvin och gjorde ingenting.
Eller att jag släppte människor som jag ändå inte ville skulle komma in för nära.
Kanske var det att jag satt ner i flera timmar och bara läste,
eller lyssnade på musik.
Men lugnet kom över mig.
 
Här sitter jag och trivs.
Utan dåligt samvete, utan kommentarer att jag inte är tillräckligt solbränd
och utan att anpassa mig efter andra.
Det är skönt att vara anpassningsbar utan att anpassa sig.
 
För mig är alltid hösten en nystart.
Troligtvis en större en än ett nytt år.
För man lämnar en sommar bakom sig, sommaren som ofta lever sitt eget liv.
Och jag tycker om det vardagliga.
Att göra det man brukar och göra det man mår bra av.
När personer har lagom mycket tid för en och man har lagom mycket tid för sig själv.
Hösten känns på något vis svensk.
Lagom.
Och lagom är faktiskt det jag uppskattar allra mest. 
 
Veckans: 
Death cab for cuties nya album Thank you for today
 
You and I were born in motion
Never in one place for too long a time
And now it's the only way we know to survive
When we drive - Death Cab for cutie

Veckans betraktelser v. 33

Kômpser och partaj och annat blaj Kommentera
Hösten kom över en natt.
Den svalare luften som för mig har varit efterlängtad.
En vecka då solen har strålat men luften har varit frisk.
När du har öppnat fönstret i sovrummet och faktiskt fått en vinpust,
istället för att begravas i den kvava luften.
 
Jag vet inte om jag drabbades av värmeslag under sommaren, men få saker var sig likt.
Semestern bara sprang förbi och rastlösheten fann ingen ro.
Nog berodde det på aktiviteter och fotbollsspelande och allt som var i ett töcken efter ett SM-guld,
men det var också något annat.
Som att allt sprang, att jag sprang, jag som är den som tycker om att gå.
 
Men så kom hösten.
Eller kanske var det att min bästis kom hit med sin hundvalp.
Att vi åt indisk mat, drack rödvin och gjorde ingenting.
Eller att jag släppte människor som jag ändå inte ville skulle komma in för nära.
Kanske var det att jag satt ner i flera timmar och bara läste,
eller lyssnade på musik.
Men lugnet kom över mig.
 
Här sitter jag och trivs.
Utan dåligt samvete, utan kommentarer att jag inte är tillräckligt solbränd
och utan att anpassa mig efter andra.
Det är skönt att vara anpassningsbar utan att anpassa sig.
 
För mig är alltid hösten en nystart.
Troligtvis en större en än ett nytt år.
För man lämnar en sommar bakom sig, sommaren som ofta lever sitt eget liv.
Och jag tycker om det vardagliga.
Att göra det man brukar och göra det man mår bra av.
När personer har lagom mycket tid för en och man har lagom mycket tid för sig själv.
Hösten känns på något vis svensk.
Lagom.
Och lagom är faktiskt det jag uppskattar allra mest. 
 
Veckans: 
Death cab for cuties nya album Thank you for today
 
You and I were born in motion
Never in one place for too long a time
And now it's the only way we know to survive
When we drive - Death Cab for cutie
Våren är försenad.
Jag är glad över att solen äntligen strålar och att det är ljust på morgonen på väg till tåget.
Tacksam över att det inte alltid är nattsvart.
Men jag är ledsen över att våren i år tar lite väl god tid på sig
och levererar 15 minusgrader i slutet på mars och att snön ligger kvar på marken.
 
Det är inte bara för att gräspremiären väntar och fotbollsnerverna ökar.
Men livet är lite som min hud just nu, torr med klåda, ibland sår.
Som att livet är ett eksem liksom.
Det kliar och kliar och man förstår inte riktigt varför, och man försöker smörja,
plåstra om och vårda, men det släpper inte riktigt.
 
Jag vet ju att livet egentligen händer nu, men det är ändå som att det väntar på någonting.
 
Jag är ganska kreativ just nu.
Är i behov av ord.
Både att läsa och skriva dem.
Men som ofta i dessa perioder är det något som skaver.
Det är därför det finns vissa saker som måste in, få läsa vad andra känner,
precis som vissa saker måste ut.
Bläcket på pappret.
Det är inte känslor all over the place men det är känslor som inte hör hemma någonstans.
 
Jag är lite sliten, lite trött, lite låg.
Jag väntar på att våren ska bryta ut, så det kan bli spralliga ben på riktigt,
så det inte gör någonting om man inte kan kontrollera vart dom ska.
Det vore skönt att göra och inte vänta.
Att leva livet nu så att säga.
Utan torrhet, utan klåda, utan att behöva vårda.
 

Vår?

Kômpser och partaj och annat blaj Kommentera
Våren är försenad.
Jag är glad över att solen äntligen strålar och att det är ljust på morgonen på väg till tåget.
Tacksam över att det inte alltid är nattsvart.
Men jag är ledsen över att våren i år tar lite väl god tid på sig
och levererar 15 minusgrader i slutet på mars och att snön ligger kvar på marken.
 
Det är inte bara för att gräspremiären väntar och fotbollsnerverna ökar.
Men livet är lite som min hud just nu, torr med klåda, ibland sår.
Som att livet är ett eksem liksom.
Det kliar och kliar och man förstår inte riktigt varför, och man försöker smörja,
plåstra om och vårda, men det släpper inte riktigt.
 
Jag vet ju att livet egentligen händer nu, men det är ändå som att det väntar på någonting.
 
Jag är ganska kreativ just nu.
Är i behov av ord.
Både att läsa och skriva dem.
Men som ofta i dessa perioder är det något som skaver.
Det är därför det finns vissa saker som måste in, få läsa vad andra känner,
precis som vissa saker måste ut.
Bläcket på pappret.
Det är inte känslor all over the place men det är känslor som inte hör hemma någonstans.
 
Jag är lite sliten, lite trött, lite låg.
Jag väntar på att våren ska bryta ut, så det kan bli spralliga ben på riktigt,
så det inte gör någonting om man inte kan kontrollera vart dom ska.
Det vore skönt att göra och inte vänta.
Att leva livet nu så att säga.
Utan torrhet, utan klåda, utan att behöva vårda.