Jag är twilightnörd.
En form av nörderi som utvecklades till vampyrnörderi. 
Som på ett ganska trist sätt också förvandlades till den där ouppnåeliga drömmen om de där
perfekta snygga männen som ska ta en med storm, och man ska känna som man aldrig har gjort förut.
Sedan hamnar vi i den där tråkiga patriarkala strukturen, där dessa "perfekta" män
ska räddas på ett eller annat sätt. 
Det kan vara från ett liv i misär, att män ska kunna visa känslor eller få en kark som betér sig
illa bli snäll igen.

Jag som är en lärd kvinna borde ju se igenom det här.
Men jag gör inte det!
Jag älskar att Edward Cullen älskar Bella Swan mer än livet självt, även om det innebär
en svartsjuk creepy spionerande typ som skulle kunna ha ihjäl någon när som helst.
Jag avgudar Damon Salvatores dryga sätt, den där bad guy-killen som gör mest dumma saker hela tiden
(fast egentligen gör han ju dem för att han är snäll innerst inne, och vill "rädda" Elena,
det vet ju alla!).

Vi som gillar den här typen av kultur, "som lever oss in i fenomenet" så att säga,
blir lätt idiotförklarade.
Det här visar kspecials dokumentär Vampyrens hjärta mer än något annat
(en mycket bra dokumentär för övrigt - TITTA! Finns på svtplay).

Just nu är nörderi lite inne nämligen.
I alla fall när det kommer till comic books, coola tv-spel och t-shirts med nördiga tryck.
Vilka det är som ägnar sig åt det här?
Jo, det är grabbar (mestadels, jag ägnar mig åt generalisering här).
Vilka är det som är twihards?
Rätt gissat - brudar.
Twilight görs ner som kultur, det är bara fjortisar som skriker som tittar.
Med andra ord finns det ingen substans, det är bara skit.
(Kolla gärna in urban dictionary hur man gör narr av twihards där)

Jag är 23 bast (24 om en vecka).
Jag älskar Twilight.
Böckerna, filmerna och all merchandice.
Trots att det finns en het vampyr som jag borde falla för om jag inte behöver tänka
och trots att jag vet att en sån där intensiv kärlek inte existerar.
För oj då, jag är visst inte helt förblindad av kärlek, 
är inte en stackars liten tös som inte vet bättre.
Förmågan att analysera finns kvar trots mitt nörderi.
Tänka sig.
Så nu går jag ut ur garderoben:

I am a twihard and I am proud of it!

Twihard

Krönikor Kommentera
Jag är twilightnörd.
En form av nörderi som utvecklades till vampyrnörderi. 
Som på ett ganska trist sätt också förvandlades till den där ouppnåeliga drömmen om de där
perfekta snygga männen som ska ta en med storm, och man ska känna som man aldrig har gjort förut.
Sedan hamnar vi i den där tråkiga patriarkala strukturen, där dessa "perfekta" män
ska räddas på ett eller annat sätt. 
Det kan vara från ett liv i misär, att män ska kunna visa känslor eller få en kark som betér sig
illa bli snäll igen.

Jag som är en lärd kvinna borde ju se igenom det här.
Men jag gör inte det!
Jag älskar att Edward Cullen älskar Bella Swan mer än livet självt, även om det innebär
en svartsjuk creepy spionerande typ som skulle kunna ha ihjäl någon när som helst.
Jag avgudar Damon Salvatores dryga sätt, den där bad guy-killen som gör mest dumma saker hela tiden
(fast egentligen gör han ju dem för att han är snäll innerst inne, och vill "rädda" Elena,
det vet ju alla!).

Vi som gillar den här typen av kultur, "som lever oss in i fenomenet" så att säga,
blir lätt idiotförklarade.
Det här visar kspecials dokumentär Vampyrens hjärta mer än något annat
(en mycket bra dokumentär för övrigt - TITTA! Finns på svtplay).

Just nu är nörderi lite inne nämligen.
I alla fall när det kommer till comic books, coola tv-spel och t-shirts med nördiga tryck.
Vilka det är som ägnar sig åt det här?
Jo, det är grabbar (mestadels, jag ägnar mig åt generalisering här).
Vilka är det som är twihards?
Rätt gissat - brudar.
Twilight görs ner som kultur, det är bara fjortisar som skriker som tittar.
Med andra ord finns det ingen substans, det är bara skit.
(Kolla gärna in urban dictionary hur man gör narr av twihards där)

Jag är 23 bast (24 om en vecka).
Jag älskar Twilight.
Böckerna, filmerna och all merchandice.
Trots att det finns en het vampyr som jag borde falla för om jag inte behöver tänka
och trots att jag vet att en sån där intensiv kärlek inte existerar.
För oj då, jag är visst inte helt förblindad av kärlek, 
är inte en stackars liten tös som inte vet bättre.
Förmågan att analysera finns kvar trots mitt nörderi.
Tänka sig.
Så nu går jag ut ur garderoben:

I am a twihard and I am proud of it!
Så var han död. Kungen av pop.
Alla facebookuppdateringar har på något sätt med detta fenomen.
Själv är jag ute i rymden och förstår inte särskilt mycket.
Fans står tydligen och gråter, världspressen beskriver honom som en hjälte,
plötsligt har alla en relation till Michael Jackson,
uppenbarligen även de som inte lyssnade på honom.
Jag har inte lyssnar på Michael Jackson särskilt mycket, förutom de där 2 hitsen av Jackson 5
och några få låtar från hans solokarriär.
Vi har helt enkelt ingen relation och jag tycker nog att det är ganska skönt att inte vara sådär religiöst frälst.

Det jag tycker är tragiskt är att han hyllas som någon slags superhero.
Alla har tydligen glömt hatet som uppstod i och med pedofilanklagelserna,
sågningarna av hans privatliv, hans väldiga näsproblem och de patetiska försöken till comeback.

Allt är glömt och förlåtet.

Precis som många andra döda artister kommer han säkerligen bli ännu större nu
.
Mystiken kommer aldrig ta slut.
Virvlar av konspirationsteorier kommer tillkomma, frågor om hur han egentligen mådde
och hur pank han var nära att bli.

Det enda jag hoppas är att hans musik kommer förbli levande och uppskattas ännu mer.
Att det är honom som popidol man kommer ihåg.
Det är sorgligt att det inte orkas med när artisterna faktiskt lever och kan få ta del av det.

Ett stort stycke av pophistoria har avslutats.
Jag hoppas att det snart kommer skrivas ett nytt.

Death to the martyrs

Krönikor Kommentera
Så var han död. Kungen av pop.
Alla facebookuppdateringar har på något sätt med detta fenomen.
Själv är jag ute i rymden och förstår inte särskilt mycket.
Fans står tydligen och gråter, världspressen beskriver honom som en hjälte,
plötsligt har alla en relation till Michael Jackson,
uppenbarligen även de som inte lyssnade på honom.
Jag har inte lyssnar på Michael Jackson särskilt mycket, förutom de där 2 hitsen av Jackson 5
och några få låtar från hans solokarriär.
Vi har helt enkelt ingen relation och jag tycker nog att det är ganska skönt att inte vara sådär religiöst frälst.

Det jag tycker är tragiskt är att han hyllas som någon slags superhero.
Alla har tydligen glömt hatet som uppstod i och med pedofilanklagelserna,
sågningarna av hans privatliv, hans väldiga näsproblem och de patetiska försöken till comeback.

Allt är glömt och förlåtet.

Precis som många andra döda artister kommer han säkerligen bli ännu större nu
.
Mystiken kommer aldrig ta slut.
Virvlar av konspirationsteorier kommer tillkomma, frågor om hur han egentligen mådde
och hur pank han var nära att bli.

Det enda jag hoppas är att hans musik kommer förbli levande och uppskattas ännu mer.
Att det är honom som popidol man kommer ihåg.
Det är sorgligt att det inte orkas med när artisterna faktiskt lever och kan få ta del av det.

Ett stort stycke av pophistoria har avslutats.
Jag hoppas att det snart kommer skrivas ett nytt.
När jag fick tillbaka min essä igår stod det att jag var en författarbegåvning.
Jag blev väldigt glad, trots att jag egentligen inte tyckte att den där essän var särskilt bra.
Jag skojskröt med mina polers och var allmänt nöjd.
Jag tycker om att skriva och att någon annan tycker om det jag skrivit är helt klart en bonus.

Ibland saknar jag gymnasiet.
Om man bortser från den personliga utvecklingen, den bästa gympaläraren och alla roliga upptåg,
så är det alla skrivuppgifter jag saknar.
För det är ofta så, med mig i alla fall, att fantasin dyker upp när jag är tvungen.
Det är åtminstone då jag tar mig tiden.

Jag blir ofta förbannad på mig själv för att jag inte skriver mer,
men jag antar att det inte känns naturligt att spendera några timmar på en text ingen annan
än jag kommer läsa.

Jag menar, jag lider av ganska grava former av prestationsångest ibland,
så att någon av mina bekanta ska få läsa är uteslutet.
Dessutom är det ofta väldigt destruktivt det jag skriver och jag vill ju inte att folk ska tro att jag
är psykiskt störd.
Och om man skriver om andra saker, såsom kärlek, blir det så oerhört lätt patetiskt,
åtmistone i mina ögon.
Men som ni kanske har märkt så finns behovet att skriva kvar hela tiden.
Det är ju inte för inte man har en blogg
.

En blogg är dock inte riktigt samma sak.
Den handlar ju om mig och mitt liv, den är ganska lättsam,
det går fort att skriva och kvalitén blir därefter.
Dock är en censurerad dagbok bättre än ingenting.
Ett behov stillas åtminstone.

I hela mitt liv har min dröm varit att vara kreativ.
Jag skulle vilja kunna spela gitarr, sjunga bra och rita fint.
Men jag misslyckas, ingen kreativitet här inte.
Men nu har jag kommit fram till att jag var ganska kreativ i skolan.

Jag avskyr prov och tentor.
Inte på grund av ett bristande intellekt, jag tycker t.o.m. att jag är ganska allmänbildad,
utan snarare för att jag avskyr färdiga svar.
Att plugga in x antal sidor där allt ska vara självklart intresserar mig inte.
Jag vill använda min egen hjärna.


När man skriver ett arbete får man enligt mig med sig så mycket mer.
Du är tvungen att bearbeta text, alltså tolka information,
du blir tvungen att memorera för dig själv oftare, blir oftast mer intresserad,
leder till mer kreativitet och kommer också ihåg längre vad det egentligen är vad du har läst om.
Samma sak gäller när du har tenta.
Bra frågor är hur tänker/tycker du, diskutera, motivera och argumentera!
Hur kan man lära sig bättre?
Du måste veta, du måste förstå, men du måste också ta ställning gentemot dig själv,
använda din egen hjärna.
Och det är åtminstone det ställningstagandet jag vill ha av mig själv.

Att bli journalist eller författare var väldigt länge min dröm.
Jag tycker fortfarande om att leka med ord, formulera fina meningar och låta fantasin flöda.
Och fantasi i ord borde egentligen inte räknas som mindre kreativt än att måla en fantastisk bild.

Jag dumpade den drömmen och valde att satsa på att bli socionom.
Trots att utbildningen hittills har gjort mig trött och stressad, med en socialpolitikstenta
som ville att man skulle citera gubbar istället för sina egna tankegångar, så har jag valt rätt.
Mitt intresse för människor är minst lika stort som intresset för att skriva.
Det är ju de som gör att man har något att skriva om.
Och mystiken kring människor, hur de fungerar, varför vi gör som vi gör,
varför vi blir de vi blir, hur man kan hjälpa andra är otroligt drivande för mig.
Hur samhället påverkar individer och hur de påverkar varandra kommer alltid vara en central fråga.

Min syster Moa frågade mig om man blir rik av att jobba som socionom.
Sanningen är väl snarare att man blir pank.
Men mitt val är att jag hellre är pank i plånboken än pank på erfarenheter.
Målsättningen är att träffa olika typer av människor och få en bredare syn på hur vi fungerar.
Jag vill ha en världsbild där jag ser hur världen fungerar - utan censur.
Därför väljer jag ett arbete där jag hamnar rakt i verkligheten.
Och när man kommer kommer hem, då är det dags att återigen hamna i fantasins vrår.
För ibland måste man minsann ta en paus från den där verkligeheten
för att orka med att leva mitt i den...

Geraldine

Krönikor Kommentera
När jag fick tillbaka min essä igår stod det att jag var en författarbegåvning.
Jag blev väldigt glad, trots att jag egentligen inte tyckte att den där essän var särskilt bra.
Jag skojskröt med mina polers och var allmänt nöjd.
Jag tycker om att skriva och att någon annan tycker om det jag skrivit är helt klart en bonus.

Ibland saknar jag gymnasiet.
Om man bortser från den personliga utvecklingen, den bästa gympaläraren och alla roliga upptåg,
så är det alla skrivuppgifter jag saknar.
För det är ofta så, med mig i alla fall, att fantasin dyker upp när jag är tvungen.
Det är åtminstone då jag tar mig tiden.

Jag blir ofta förbannad på mig själv för att jag inte skriver mer,
men jag antar att det inte känns naturligt att spendera några timmar på en text ingen annan
än jag kommer läsa.

Jag menar, jag lider av ganska grava former av prestationsångest ibland,
så att någon av mina bekanta ska få läsa är uteslutet.
Dessutom är det ofta väldigt destruktivt det jag skriver och jag vill ju inte att folk ska tro att jag
är psykiskt störd.
Och om man skriver om andra saker, såsom kärlek, blir det så oerhört lätt patetiskt,
åtmistone i mina ögon.
Men som ni kanske har märkt så finns behovet att skriva kvar hela tiden.
Det är ju inte för inte man har en blogg
.

En blogg är dock inte riktigt samma sak.
Den handlar ju om mig och mitt liv, den är ganska lättsam,
det går fort att skriva och kvalitén blir därefter.
Dock är en censurerad dagbok bättre än ingenting.
Ett behov stillas åtminstone.

I hela mitt liv har min dröm varit att vara kreativ.
Jag skulle vilja kunna spela gitarr, sjunga bra och rita fint.
Men jag misslyckas, ingen kreativitet här inte.
Men nu har jag kommit fram till att jag var ganska kreativ i skolan.

Jag avskyr prov och tentor.
Inte på grund av ett bristande intellekt, jag tycker t.o.m. att jag är ganska allmänbildad,
utan snarare för att jag avskyr färdiga svar.
Att plugga in x antal sidor där allt ska vara självklart intresserar mig inte.
Jag vill använda min egen hjärna.


När man skriver ett arbete får man enligt mig med sig så mycket mer.
Du är tvungen att bearbeta text, alltså tolka information,
du blir tvungen att memorera för dig själv oftare, blir oftast mer intresserad,
leder till mer kreativitet och kommer också ihåg längre vad det egentligen är vad du har läst om.
Samma sak gäller när du har tenta.
Bra frågor är hur tänker/tycker du, diskutera, motivera och argumentera!
Hur kan man lära sig bättre?
Du måste veta, du måste förstå, men du måste också ta ställning gentemot dig själv,
använda din egen hjärna.
Och det är åtminstone det ställningstagandet jag vill ha av mig själv.

Att bli journalist eller författare var väldigt länge min dröm.
Jag tycker fortfarande om att leka med ord, formulera fina meningar och låta fantasin flöda.
Och fantasi i ord borde egentligen inte räknas som mindre kreativt än att måla en fantastisk bild.

Jag dumpade den drömmen och valde att satsa på att bli socionom.
Trots att utbildningen hittills har gjort mig trött och stressad, med en socialpolitikstenta
som ville att man skulle citera gubbar istället för sina egna tankegångar, så har jag valt rätt.
Mitt intresse för människor är minst lika stort som intresset för att skriva.
Det är ju de som gör att man har något att skriva om.
Och mystiken kring människor, hur de fungerar, varför vi gör som vi gör,
varför vi blir de vi blir, hur man kan hjälpa andra är otroligt drivande för mig.
Hur samhället påverkar individer och hur de påverkar varandra kommer alltid vara en central fråga.

Min syster Moa frågade mig om man blir rik av att jobba som socionom.
Sanningen är väl snarare att man blir pank.
Men mitt val är att jag hellre är pank i plånboken än pank på erfarenheter.
Målsättningen är att träffa olika typer av människor och få en bredare syn på hur vi fungerar.
Jag vill ha en världsbild där jag ser hur världen fungerar - utan censur.
Därför väljer jag ett arbete där jag hamnar rakt i verkligheten.
Och när man kommer kommer hem, då är det dags att återigen hamna i fantasins vrår.
För ibland måste man minsann ta en paus från den där verkligeheten
för att orka med att leva mitt i den...