Det är väldigt lätt här i livet att framställa livet som svart eller vitt.
Rätt eller fel.
Oavsett orsaker och anledningar så är livet riktigt jävligt ibland.
Ibland så är allt bara ledsamt.

Och ibland behöver man bara gråta och gråta
och det känns som att det aldrig tar slut.

Man vill så gärna ha en syndabock.
Men ibland så är det bara.
Det blir inte mindre ledsamt för det.
Det gör nog bara än mer ont.

Man vill ju trots allt bara att livet ska vara sådär fint
som förhoppningen en gång var.

I tell myself

Sorg En kommentar
Det är väldigt lätt här i livet att framställa livet som svart eller vitt.
Rätt eller fel.
Oavsett orsaker och anledningar så är livet riktigt jävligt ibland.
Ibland så är allt bara ledsamt.

Och ibland behöver man bara gråta och gråta
och det känns som att det aldrig tar slut.

Man vill så gärna ha en syndabock.
Men ibland så är det bara.
Det blir inte mindre ledsamt för det.
Det gör nog bara än mer ont.

Man vill ju trots allt bara att livet ska vara sådär fint
som förhoppningen en gång var.
Sorgen är otillräknelig. 
Under juldagsnatten grät jag i min ensamhet på min systers rum.
Det är så märkligt det där.
Att vardagen fortsätter sin stilla lunk, 
och helt plötsligt utan förvarning, så går det en kall kår
och det blir så påtagligt att du inte lever längre.

Jag stod inte på något sätt närmast.
Din död är så mer påtaglig hos de som stog dig närmre.
Men ibland gör det ont, ondare än vad jag räknat med.

Ibland blir jag arg över att världen är orättvis.
Att det finns människor som utmanar döden med egen vilja,
som ändå överlever.
Människor som inget hellre vill än att få lämna jordelivet,
men som ändå stannar med oss år efter år.

Mina minnen av dig är ljusa.
De består inte av sjukdom, misär eller bitterhet.
Mina minnen av dig är färgglada, fulla av kämpaglöd och livliga.
Du är i allra högsta grad levande,
även om du nu befinner dig under jord. 

29 december 2012

Sorg Kommentera
Sorgen är otillräknelig. 
Under juldagsnatten grät jag i min ensamhet på min systers rum.
Det är så märkligt det där.
Att vardagen fortsätter sin stilla lunk, 
och helt plötsligt utan förvarning, så går det en kall kår
och det blir så påtagligt att du inte lever längre.

Jag stod inte på något sätt närmast.
Din död är så mer påtaglig hos de som stog dig närmre.
Men ibland gör det ont, ondare än vad jag räknat med.

Ibland blir jag arg över att världen är orättvis.
Att det finns människor som utmanar döden med egen vilja,
som ändå överlever.
Människor som inget hellre vill än att få lämna jordelivet,
men som ändå stannar med oss år efter år.

Mina minnen av dig är ljusa.
De består inte av sjukdom, misär eller bitterhet.
Mina minnen av dig är färgglada, fulla av kämpaglöd och livliga.
Du är i allra högsta grad levande,
även om du nu befinner dig under jord.