Det är både nödvändigt och skönt att vara ensam ibland.
Ikväll är jag det eftersom min loverboy är i sthlm.
Som ni har sett i tidigare inlägg har jag inte gjort så mycket direkt,
men nu på kvällskvisten kommer såklart de där ensamhetsfunderingarna.

När jag flyttade tillbaka till Arvika så gjorde jag det med glädje, men också med en galen nervositet.
Finns det någon större skräck än faktumet att det inte kommer funka med den person
man tycker så sjukt mycket om.
Hittills har det ju gått ganska bra, GSP har verkligen tålamod till tusen.
Trots att jag just nu är lat och fet är han fortfarande den allra snällaste.
Trots att jag är galet stökig så skäller han inte på mig.

Men det är också lite jobbigt.
För när man är tillsammans med en sån fantastisk person är det svårt
att inte känna sig åtminstone lite värdelös.
Det är ju faktiskt så att det inte är så himla roligt att stå bredvid den som är fantastisk
när man själv bara är lat och fet.

Och man ska inte ens ha mage att klaga på en pojkvän som är perfekt,
som lyser upp vardagen och som uppenbarligen ALLA tycker mycket om.
Ibland blir det så lätt att man bara ser sig själv som en liten blek fis bredvid
som inte är värd den där underbara killen.

Det finns tjejer som är mer värda honom än jag.
Som har en hjärna som matchar hans (både intelligensmässigt och intressemässigt),
som är mycket snyggare bredvid honom och som säkert kan ge honom mer
än jag någonsin kan göra.

Dock är det såhär, det är jag som har haffat honom.
Det är jag som är tillsammans och bor ihop med underverket.
Han har valt att bli tillsammans med mig så jag hoppas att jag är någorlunda vettig iaf.
Mitt självfötroende borde antagligen höjas ett snäpp, så att jag verkligen kan njuta
av det där fina förhållandet som vi faktiskt har.

För trots självförtroendedippar och värdelösvibbar
så har jag aldrig varit så glad som jag är med honom.
Det är värt att kämpa för. För världens finaste kille.
Han är ihop med mig.

The district sleeps alone tonight

Livet Kommentera
Det är både nödvändigt och skönt att vara ensam ibland.
Ikväll är jag det eftersom min loverboy är i sthlm.
Som ni har sett i tidigare inlägg har jag inte gjort så mycket direkt,
men nu på kvällskvisten kommer såklart de där ensamhetsfunderingarna.

När jag flyttade tillbaka till Arvika så gjorde jag det med glädje, men också med en galen nervositet.
Finns det någon större skräck än faktumet att det inte kommer funka med den person
man tycker så sjukt mycket om.
Hittills har det ju gått ganska bra, GSP har verkligen tålamod till tusen.
Trots att jag just nu är lat och fet är han fortfarande den allra snällaste.
Trots att jag är galet stökig så skäller han inte på mig.

Men det är också lite jobbigt.
För när man är tillsammans med en sån fantastisk person är det svårt
att inte känna sig åtminstone lite värdelös.
Det är ju faktiskt så att det inte är så himla roligt att stå bredvid den som är fantastisk
när man själv bara är lat och fet.

Och man ska inte ens ha mage att klaga på en pojkvän som är perfekt,
som lyser upp vardagen och som uppenbarligen ALLA tycker mycket om.
Ibland blir det så lätt att man bara ser sig själv som en liten blek fis bredvid
som inte är värd den där underbara killen.

Det finns tjejer som är mer värda honom än jag.
Som har en hjärna som matchar hans (både intelligensmässigt och intressemässigt),
som är mycket snyggare bredvid honom och som säkert kan ge honom mer
än jag någonsin kan göra.

Dock är det såhär, det är jag som har haffat honom.
Det är jag som är tillsammans och bor ihop med underverket.
Han har valt att bli tillsammans med mig så jag hoppas att jag är någorlunda vettig iaf.
Mitt självfötroende borde antagligen höjas ett snäpp, så att jag verkligen kan njuta
av det där fina förhållandet som vi faktiskt har.

För trots självförtroendedippar och värdelösvibbar
så har jag aldrig varit så glad som jag är med honom.
Det är värt att kämpa för. För världens finaste kille.
Han är ihop med mig.