Nu har hälften av årets semester gått.
Det är lite ångestdrabbat. 
Det känns som att jag hade kunnat ha semester i ett år.

Och det är väl kanske inte så konstigt.
Med tanke på att jag har utmanat mig sjäv så mycket
så att det kan jämställas med att hoppa utför ett stup,
för ett kontrollfreak som jag,
så är det väl inte konstigt att det går en del funderingar i skallen.

Inte på ett negativt sätt.
Jag har växt (och växer) av det här.
Tror på mig själv till och med.
Men att ha ett sådär sinnessjukt aktivt arbetsliv och privatliv
som jag har nu, det utmanar en ensamvarg.
En ensamvarg som just nu inte trivs så jättebra med att vara ensam.

Missförstå mig rätt.
På många sätt är jag socialt utmattad.
Det händer saker hela tided, jag umgås hela tiden.
Nästan sådär mycket så att jag inte hinner varva ner mig själv.
Och är givetvis så himla glad för det, för det innebär
ju att folk vill hänga med mig.

Men just nu är jag väldigt trött på att komma hem till en tom lägenhet,
men kanske framförallt att inte ha någon att titta på film med.
En film och en kram - då vore allt prima.

Under våren, när det hände så mycket saker,
som jag inte kunde säga till någon av de jag hänger med vanligtvis,
saknade jag så mycket att ha en person att dela saker med.
Som kunde hjälpa mig att sortera de där tankarna, ge mig kloka råd
(eller snarare, leda mig fram till mina egna råd) och en spark i röven.
Att ha en självklar person som tror på mig.
Det saknade jag och är något jag saknar.
För det är en sådan partner jag ska ha i så fall.

Samtidigt - så jäkla skönt att inte vara olyckligt kär.
Att inte försöka påkalla en skitstövels uppmärksamhet.
Skönt att inte behöva kasta sig ut för ännu ett stup.
Att inte kunna kontrollera andetagen för att det är någon som blåser luften
ur all ens energi.
Jag vet ju det och är tacksam för det.
 
 
 
Men en grådassig tisdag som denna är det svårt att tänka på något annat.

Drunk in love

Kômpser och partaj och annat blaj Kommentera
Nu har hälften av årets semester gått.
Det är lite ångestdrabbat. 
Det känns som att jag hade kunnat ha semester i ett år.

Och det är väl kanske inte så konstigt.
Med tanke på att jag har utmanat mig sjäv så mycket
så att det kan jämställas med att hoppa utför ett stup,
för ett kontrollfreak som jag,
så är det väl inte konstigt att det går en del funderingar i skallen.

Inte på ett negativt sätt.
Jag har växt (och växer) av det här.
Tror på mig själv till och med.
Men att ha ett sådär sinnessjukt aktivt arbetsliv och privatliv
som jag har nu, det utmanar en ensamvarg.
En ensamvarg som just nu inte trivs så jättebra med att vara ensam.

Missförstå mig rätt.
På många sätt är jag socialt utmattad.
Det händer saker hela tided, jag umgås hela tiden.
Nästan sådär mycket så att jag inte hinner varva ner mig själv.
Och är givetvis så himla glad för det, för det innebär
ju att folk vill hänga med mig.

Men just nu är jag väldigt trött på att komma hem till en tom lägenhet,
men kanske framförallt att inte ha någon att titta på film med.
En film och en kram - då vore allt prima.

Under våren, när det hände så mycket saker,
som jag inte kunde säga till någon av de jag hänger med vanligtvis,
saknade jag så mycket att ha en person att dela saker med.
Som kunde hjälpa mig att sortera de där tankarna, ge mig kloka råd
(eller snarare, leda mig fram till mina egna råd) och en spark i röven.
Att ha en självklar person som tror på mig.
Det saknade jag och är något jag saknar.
För det är en sådan partner jag ska ha i så fall.

Samtidigt - så jäkla skönt att inte vara olyckligt kär.
Att inte försöka påkalla en skitstövels uppmärksamhet.
Skönt att inte behöva kasta sig ut för ännu ett stup.
Att inte kunna kontrollera andetagen för att det är någon som blåser luften
ur all ens energi.
Jag vet ju det och är tacksam för det.
 
 
 
Men en grådassig tisdag som denna är det svårt att tänka på något annat.